Foto: Maria Wall

Delad lycka är multiplicerad lycka

Västerbotten har ju utan tvekan haft fler individuella superstjärnor än superlag, och anledningen kanske är vårt befolkningsunderlag, att det helt enkelt är för litet i jämförelse för att skapa bra lag i samma utsträckning som konkurrenskraftiga individer. Det behövs ju trots allt bara en person för att vinna 10 km fritt i OS – samtidigt som ett SM-guld i fotboll kräver i varje fall 20.

Ytterligare två saker går att konstatera när vi talar om individuella idrotter kontra lagidrotter:
1) det är roligare att dela glädjen med andra
2) det är toppen om de som tävlar i en lag-idrott är medvetna om det – att fotboll till exempel INTE är en individuell idrott.
Jag gick förmånen under den här vintern att följa världens bästa innebandytjejer från Iksu under deras resa mot sm-guldet i Globen. Varje vecka, i trettio veckor i sträck, dök vi upp på deras träningar och matcher och gjorde intervjuer och annat.
Sakta men säkert lärde vi känna dem en smula, och förstod med tiden också hur mycket de gillar varandra i det där laget, och hur gärna de ville vinna tillsammans.
Jag drogs med själv mot slutet, lockad av gemenskapen, och kände dessutom igen den där typen av kärlek från det IFK Umeå-lag jag var en del av för ett par decennier sen. Vi var riktigt anständiga på fotboll, och vi var det mycket tack vare att vi verkligen tyckte om varandra.
Vi bevisade förresten att gruppkärlek av det där slaget faktiskt kan vara äkta, och inte bara bieffekter av segeryra och sötma. För även om vi vann en hel del rundade vi av vår tid ihop med att åka ur gamla div II, tillsammans, men vi gillar varann som tusan fortfarande.
Den här gemenskapen är en ingrediens alla lag söker. Mourinho till exempel skapar det den snabba vägen genom att intala spelarna att alla andra hatar just deras lag, att domarna är emot dem, och journalisterna, och pamparna – allt för att skapa en vi-mot-dom-känsla som svetsar ihop teamet. I förenings-Sverige gör vi inte så. Här går det långsammare, här säljer vi Bingolotter och ser dötrista lagjobb som teambuilding-tillfällen.
Eller vi GJORDE så förut.
Före den hysteriska individualismen.
Före en hel generation mammor och pappor hade skrutit upp sina barn till den grad att kidsen tror att de nåt alldeles särskilt, och att de därför undantas från de regler som gäller andra. Före idrottsföräldrar införde vattentäta skott i ekonomin mellan barn- och juniorlag och representationslaget – vilket innebär att det inte finns nåt A-lag att spela i när man blir äldre, och snart heller ingen anledning att börja med idrotten.
Idén om att underordna sig, underkasta sig en grupp, har förtalats det senaste decenniet. Varför kan man verkligen undra? När blev vi rädda för det?
Det finns ingenting fult med att underordna sig en grupp – att spela för emblemet på bröstet istället för namnet på ryggen. Det är tvärtom fint, oavsett vad högstadie-drop-outen Zlatan säger. Men på 10-talet är han husgud och alla ska få vara individualister och dribbla sig fram här i världen, utan att någonsin passa bollen eller be om ursäkt till en medspelare när man gjort nåt korkat. Alla ska ha rätt att göra som de vill, hela tiden, och laget blir därför inget lag utan elva egon som inte blir starkare än summan av allas onödiga Ronaldofinter.
Men givetvis blir inte alla lag justa, per automatik. Givetvis är inte alla omklädningsrum bra miljöer.
Men, de har möjligheter att bli det! Det är ju av den här anledningen som alla tjatar om hur viktig ”ledarrollen” är – både ledarna på sidan och de på planen.
Därför har alla bra lag som håller över tid, utan undantag, föredömliga, ledande spelare, som gör skillnad både på och utanför planen. Jag exemplifierar här gärna med Steve Galloway från UFC:s allsvenska uppsättning, Josefina Eiremo från årets Iksu-lag och Micke Andersson från Björklövens guldlag. Tre idrottsprofiler som kombinerar högsta sportsliga kvalitet med en avundsvärd, social förmåga att se människor och dessutom bjuda in dem i sina liv.
De är förebilderna vi och framförallt kidsen ska se upp till.
De som gör allt för att vinna – men inte vad som helst.

Benny: Sommartrafiken går väl för fullt nu med Vasabåtarna till och från Finland och jag vet att du har jobbat med reklam för dem förr i tiden. Kan du ge oss några tillbakablickar?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!