Foto: Maria Wall

Det är inte du – det är jag!

Det är sällan som saker och ting i livet faller på plats – dessutom på RÄTT plats och i RÄTT tid. Det känns ofta som att det saknas nåt, att nåt kommer för tidigt eller för sent. Godis-paradoxen är en enkel metafor för detta.

När man är barn har man varken råd eller mandat för att äta de mängder godis man vill, och när man är i medelåldern, och har råd att bli rejält sockerhög, har man förstått att det inte är nyttigt – och dessutom har man ej längre marginalerna i midjemåttet för det.
Blott en kort stund i livet kan man maximera sitt godisätande, utan att behöva tänka på debet-sidorna, och det är under sena tonåren. Det gör vi också, men tillvaron är vanligtvis så oklar och ångestladdad under de åren att man inte förstår att njuta av the summer of free candy.
(Återigen – the youth is wasted on the young!)
Lite samma sak är det med ilska och att stå upp mot idioter i det offentliga rummet. Länge ansåg jag mig inte ha mandat att tillrättavisa folk på Ica och på restauranger – eftersom jag var för ung.
Det tar några decennier för att bli klok på när man har rätt att brisera och inte. Jag har nog alltid haft väl stor respekt för ”äldre människor”, för vad jag inte visste var att idiotiska ungdomar inte blir förnuftiga vuxna per automatik – utan unga störiga typer blir mest troligt äldre störiga typer med tiden.
Nu är jag rädd för att vara en surgubbe om jag poängterar att nån tränger sig i kön eller pratar för högt i mobilen på bussen.
Men jag tror inte jag är ensam här. Vi är många som kommer på i efterhand vad vi borde ha sagt, och när, och som förbannar vår flathet när vi inte kan somna över att vi inte stod upp mot nån idioti vi blev utsatta för under dagen.
Det är som en tryck-kokare, och det är tur att det finns sätt, ett utrymme, där vi kan släppa ut ångan.
Bilen.
Bilismen ställer till med en hel del olyckor varje år, men den är samtidigt en säkerhetsventil för hundratusentals konflikträdda svenskar. För här är vi inte försagda, åh nej.
Bakom centrallås och bom, på ett behagligt säkerhetsavstånd ute i trafiken, får vi äntligen förvandlas till de hetlevrade individer vi innerst inne vill vara. Det ges fingrar och tutas och svärs bakom rattarna – och om vi bara ser det för vad det är, är det ganska charmigt faktiskt.
Vi måste bara komma ihåg att inte ta det personligt när nån hatar oss i trafiken – det är bara ett sätt för hen som hytter med näven att leva lite.
Uttrycket ”It’s not you – it’s me” har kanske aldrig passat bättre.
Jag tänker på det hela tiden nuförtiden när jag kör bil. Och särskilt när jag puttrar omkring i farsans gamla bil, som jag tog över efter hans frånfälle.
Det finns så mycket jag fortfarande kan lära av honom, och nu när han inte finns med oss längre blir det en hederssak att försöka snabba på den där inlärningskurvan – som alltid varit lite platt.
Tålamod är kanske min största utmaning. Om vi åkte bakom någon luspudel i trafiken sa han alltid: ”det är väl bra att dom tar det lugnt om dom känner sig osäkra”, ett konstaterande som för övrigt är svårt att argumentera emot. Sen skulle han aldrig tränga sig framför andra i trafiken, av den enkla anledningen att det är oförskämt, och att han inte tyckte sig ha mer bråttom än någon annan.
Detta kämpar jag med nu varje gång jag kör E4 söderut genom Umeå, ner från viadukten över E12 mot rödljusen som börjar vid Max. Här kövallar ju folk som att det vore en prestigefylld tävling – för att sen tränga sig in i mittenfilen och sinka hela kön av laglydiga svennar i rätt fil, som tvingas se rött två eller tre gånger innan de tar sig genom stan.
Jag sitter och försöker djupandas och tar mig tolv meter för varje grönt ljus och undrar mest om jag är jätteduktig eller en supertönt.
Men, är inte risken att jag imploderar av alla aggressioner som jag dämmer upp inombords, undrar ni nu?
Närå, för jag är bara artig i hemkommunen – där folk möjligtvis kan identifiera mig.
Så fort jag är i Skellefteå eller Övik eller annorstädes är jag härligt hetlevrad och lagom oförskämd.

Benny: För många år sedan hittade du på en tävling i Norrlandsmagasinet där man fick poäng om man drabbats av en kändis. Sen kom När jag mötte Lassie i Expressen, vad hände sen?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!