Foto: Peter Öberg

Umeåprofilen: Ida – artist med många kreativa sidor

Hon är musikern och konstnären som jobbar som bibliotekarie men drömmer om att schasa ut alla politiker och bygghysteriker till industriområdet. Möt Ida Boija.

Hur är det att jobba med kultur?
– Det är världens bästa jobb. Jag bestämde mig tidigt i livet att jag inte ville försörja mig på min konstnärlighet. Jag kände rätt snabbt när jag började frilansa som skådespelare att kreativiteten inom mig dog. Jag blir alldeles för stressad av att veta att jag måste prestera för att kunna överleva. Började därför jobba på sidan om som servitris och sen några år som dekoratör, men det gjorde mig deprimerad då jag inte fick intellektuell stimulans. Så då började jag plugga samhällsrelaterade ämnen som intresserade mig, utan att riktigt veta vad jag skulle göra av det. När det första programmet var genomfört hade jag testat på att praktisera hos Umeå kommuns jämställdhetstrateg i en termin, för att känna på hur arbetet med jämlikhet skulle kunna se ut i praktiken.
Vad lärde du dig av det?
– Jag insåg att liknande jobb krävde minst 40 timmar i veckan och eftersom jag vill ägna tid åt kreativiteten och låtskrivandet, samt annat också, familj och så vidare, kände jag att jag var tvungen att rikta mig mot något mer tydligt där jag kan söka mig en fast anställning snarare än projektbaserade sådana. Bibliotekarieyrket kändes då otroligt kompatibelt med mina intressen och min tidigare kunskap, utbildning och erfarenhet. Det är ett yrke där man kan ha otroligt mångfacetterade arbetssysslor under livets gång, beroende på vilket bibliotek man är på och vad man vill göra. Det finns stora möjligheter att göra det mesta och ofta är det bara fantasin, eller kanske en dålig chef, som sätter gränserna för vad man kan göra.
Och så blev det bibblo, berätta…
– Biblioteket har ett demokratiskt uppdrag enligt lag, vi ska också främja kultur och arbeta särskilt mot barn och unga. Alla ska få plats på biblioteket och därför är inkludering och jämlikhet väldigt viktiga grundpelare som vi ständigt fortbildas inom och arbetar med. Min tjänst har dessutom särskilt fokus på integration och unga vuxna. En av mina kollegor är skolbibliotekarie, en är inriktad mer administrativt och en är barnbibliotekarie och arbetar också med integrationsprojekt just nu. Under mitt första yrkesår har jag varit med och planerat, arrangerat och arbetat med EPA-kvällar, tatueringskvällar, författarkvällar, sagostunder, barnteater, konst- och fotoutställningar, berättarkurser, skrivarkurser, konserter, språkkafé, med mera. Om ett par veckor kommer jag att starta upp en läsecirkel som kommer pågå en gång i veckan under hela sommaren, för nyanlända ungdomar. En dag är inte den andra lik och det finns otroliga utvecklingsmöjligheter. Jag möter olika människor med olika behov varje dag jag går på jobbet och det utvecklar mig varenda dag.
En vanlig fördom är att bibliotekarier är sådana som egentligen ville bli författare, finns där ett spår av sanning?
– Det tror jag inte. Under utbildningen var det nog bara en som sysslade med det. Annars skulle jag säga att många är sådana med olika kulturbakgrund – musiker, skådisar, poeter – men också folk som pluggat humanistiska ämnen eller sadlat om från läraryrket. Men självklart finns det också mer naturvetenskapligt inriktade bibliotekarier samt de som intresserar sig mer av den informationsvetenskapliga biten. Sådana inriktningar finner man oftare på universitetsbiblioteken.
Okej, berätta nu om musikerbiten av dig...
– Jag skriver för att det är så jag bearbetar livet. Jag skriver allt möjligt – lyrik, poesi, noveller – och gillar att leka med språket. Musiken är en bra drivkraft för att få plats med den musikaliska kreativiteten samt berätta något samtidigt. Jag har inget mål, ingen image och försöker inte anses creddig. Jag gör det jag vill och inom vilken stil som jag gillar just då. Jag har haft en ganska proggig prägel med rockig bakgrund men hamnat mer åt det poppiga hållet och nu har jag just startat upp ett nytt projekt, Miserlo heter vi, där vi drar mer åt country- och americanahållet. Är även intresserad av att testa nya saker och skulle lätt kunna tänka mig nåt elektroniskt nån gång framöver. Vi får se vad jag känner för helt enkelt.
Vad är det bästa och sämsta med Umeå?
– Det bästa är alla sköna människor och att man kan cykla överallt. Det sämsta är kapitalistiska maktbehov som kör över demokratiska aspekter. Makthavare och kapitalistiska krafter som kör kukmätartävling på bekostnad av både kulturarv och invånarnas egna behov.
Bästa minnen från Umeå?
– När jag fick min son, sommarkvällar och nätter när jag cyklat som en vind efter älvstråket och efter älven genom stan och känt mig fri som en fågel, mina spelningar på megamysiga Backenfestivalen, kärleksrus, vin i parken, nakenbad, skogshäng. Jag älskar Umeå.
På hemsidan står ”I gränslandet mellan västerbottniskt vemod och parispulserande energi, finns en plats där vi och dom inte existerar. Där är janten utplånad och konstnärligheten flödar fritt. Djupt inne i de karga men skimrande skogarna finner vi Ida Boija. Hon bjuder på indieprogg med blandat språk, delad glädje, upplevd kärlek, genomarbetad sorg och ett ständigt uppror.” Vad gör du uppror mot?
– Det där är i och för sig en lite gammal text men jag gör nog uppror resten av mitt liv mot orättvisor och normer. Jag lever inte efter normer på något vis nästan och det krävs uppror så länge sådana humana val möter svåra motgångar. Jag upplever mer glädje och frihet genom mina livsval också, men det är verkligen inte alltid lätt eftersom jag ofta möts av motstånd och fördomar. Ingen annan människa har rätten att bestämma en annan människas livsbana.
Om du fick styra Västerbotten för en dag, vad skulle du bestämma?
– Att nuvarande politiker och bygghysterikers arbetsplatser revs eller utrymdes, sen ge dem en plats i nåt industriområde i stadens utkant och fylla deras före detta utrymmen med kulturella verksamheter. Ja, jag skulle motverka den skada som redan skett mot kulturarv och kulturarbetare. Sen skulle jag sätta ut grillningar här och var efter älven och i några parker, jag skulle öppna en fet klubb med billig bärs där jag slapp jobba själv, sätta lag på rimligt gage till alla musiker, främja glesbygden och ofta gå topless.
Vilka fyra personer skulle du bjuda på middag, levande eller döda?
– Såna här frågor är de värsta jag vet. Jag hatar att begränsa mig. Men tänk er denna kväll: Kurt Cobain, Hildegard av Bingen, min framlidna mormor och Johan Å från Glesbygd’n. Jag hade lätt gått på den bjudningen i alla fall.
TOBIAS DREJBY

Fler Artiklar
Klicka och läs!