Foto: Emma Swanström

Umeåprofilen: Emma – en stark röst i motståndets Umeå

Hon är punkaren med rättvisepatos. Möt Emma Swanström som inte ger upp förrän hon fått patriarkatet, fascismen och kapitalet på fall.

Berätta om din karriär som musiker.
– Jag vet inte om jag kan kalla det karriär, men det är viktigt för mig att kalla mig musiker. Jag lyssnade en gång till Marika Lagercrantz då hon föreläste åt Amatörkulturakademin. Hon definierade konstnärer som ”de som fortsätter”. Det gjorde avtryck i mig, det här att inte sätta måttstocken efter utbildning eller framgångar, utan att resa sig och fortsätta hur mycket motstånd du än möter, därför att du inte har något annat val. Jag bildade mitt första punkband då jag var 21 och är autodidakt. Två år senare åkte vi på vår första europaturné och tjurskallig som jag är så har jag fortsatt med det trots att det är ett extremt slitgöra. Jag har haft skivkontrakt på små, alternativa bolag och har byggt upp ett stabilt kontaktnät inom Europas punkscen. Tack vare det kan mitt nya postpunkband Serpent Eyes nu åka på vår första europaturné. Vi hade inte släppt något alls när turnén bokades, utan levde på gamla meriter från mitt förra band, Epidemics. Nu har vi dock släppt några låtar digitalt som finns att höra på Bandcamp och Soundcloud.
Hur ser du på feminism och jämlikhet?
– Jag ser kön som det mest grundläggande skillnadsgörandet vi skapat i världen. Det påverkar alla mellanmänskliga relationer och ligger till grund för ett oerhört förtryck än i dag, i Sverige som i resten av världen. Maktförhållanden är alltid aktiva mellan människor och många fler förtrycksgrunder än kön samverkar och påverkar dessa. Det är oerhört viktigt att synliggöra detta. Att verkligen förstå dessa mekanismer är ett första steg mot förändring för att vi alla ska bli fria. Det här är inte bara frågor om identitet utan om materiell verklighet.
Var står du politiskt?
– Frihetlig socialist.
Är unga människor tillräckligt politiska idag?
– Jag tror att många unga har väldigt starka åsikter. Internet kryllar av dem och samtalsklimatet har skapat slutna rum där uppfattningar görs till sanningar. Däremot är jag väldigt oroad över hur lite vi verkligen gör politik genom att synliggöra ideologier. Idag är liberalismen så förhärskande att vi tenderar att betrakta allt som avviker från den som extremistiskt. Vi ser liberalismen som neutral samtidigt som denna neutrala punkt förskjuts åt höger, med katastrofala följder för både mänskligt liv och för hela planeten. Vi måste börja synliggöra vad ideologierna står för och vem som gagnas av dem. En borgerlig regering hade aldrig kunnat sitta två mandatperioder efter varandra om invånarna hade varit införstådda med hur få som gagnas av deras ideologi. I kölvattnet av den eskalerande ojämlikhet de förde med sig ser vi invandringen få skulden medan miljarder försvinner från välfärden till skatteparadisen.
Vad är ditt förhållande till Umeå?
– Jag älskar och hatar Umeå. Det Umeå jag flyttade till 2003 var en stad präglad av långt mycket mer jämlikhet och mindre korruption än idag. Idag styrs Umeå av en marknadsekonomisk fartblindhet. Kvar finns tack och lov motståndet, människorna som höjer sina röster och skapar, protesterar, använder humor som vapen och har vassa pennor. Dessa älskar jag.
Bästa och sämsta umeå-minnen?
– Jag är fortfarande smått euforisk efter Punkfest 14 på Verket, så just nu kan jag inte uppge något bättre minne än dessa två fantastiska festivaldagar. Sämsta minnet måste ju vara allt som inbegriper Kulturhuvudstadsloggan.
... och bästa och sämsta umeåplatser?
– Jag älskar Norrmjöle sedan de fem år då jag bodde där. Sämsta platserna är byggena, de som är till för kapitalets behov och inte för majoriteten av invånarnas.
Vad tycker du om hur Umeås stadsbild har förändrats?
– Den påminner mig om hur snabbt utvecklingen i vårt gått mot att betrakta människor som konsumenter istället för medborgare.
Vad önskar du dig mest?
– Sommar, en lyckad turné och så patriarkatets, fascismens och kapitalismens fall.
Vad funderar du över just nu?
– Hur kommer livet att te sig den dag jag troligtvis fått min ADHD-diagnos. Förhoppningsvis får jag hjälp att hitta det där inre lugnet jag alltid saknat och nå min fulla potential utan att vägen alltid ska kantas av kaos. Kanske lär jag mig utnyttja min kreativitet och mina starka känslor så att de verkligen får vara styrkor.
TOBIAS DREJBY

Fler Artiklar
Klicka och läs!