Foto: Maria Wall

En perfekt dag i imperfekt?

Precis som Lou Reed skriver och sjunger i låten Perfect Day (som för övrigt är ännu bättre i det där välgörenhetsprojektet med David Bowie, Bono, Emmylou Harris, Shane MacGowan med flera) – att det inte är de superspeciella dagarna som till slut blir de härligaste.

Även om de oansenliga dagarna kanske är svåra att minnas i detalj, blir de mer en känsla, ett minne, av att livet var allt härligt på den tiden:

Just a perfect day
Feed animals in the zoo
Then later a movie, too
And then home
Oh, it’s such a perfect day
I’m glad I spent it with you
Oh, such a perfect day

Det är ofta i det lilla som det finns harmoni. Höga förväntningar på Brännbollsyror eller bröllop kan lika gärna göra att upplevelsen blir snarast tom.
Min äldre dotter intervjuade mig förresten för nåt projekt i skolan förra veckan, som tangerade det här ämnet. En av frågorna löd: ”Vad är lycka?”
Jag svarade: ”Förmågan att vara nöjd med det man har.”
E var inte supernöjd med svaret eftersom den skapade följdfrågor istället för att avsluta diskussionen, och är det nåt man hatar när man precis ska lämna in en uppgift så är det lösa trådar.
Det är dock inte alltid fel på de storslagna dagarna heller – även om de ofta är förknippade med en hel del ångest. En sån hade vi den 22 april – när vi slog följe med Iksus innebandylag ner till Stockholm för sm-finalen i Globen.
Som några av er kanske vet har jag producerat en dokumentär med Iksu-tjejerna under den här säsongen, från första nedsläpp till sista domarsignalen. Vi kallade den ”Vägen till Globen” och tanken var under alla 30 avsnitt att slutet skulle komma i form av ett SM-guld, med bilder på tårar, kramar och konfetti i slow-motion.
Näst sista avsnittet hette ”SM-final. Himmel eller helvete.”
För så stora var nämligen insatserna... Iksu hade i år ett så bra lag att ett sm-silver hade varit ett idrottsligt fiasko, ett historiskt misslyckande. De vann lyckligtvis vilket förvandlade den där dagen till ett minne för livet – men jag tror att många inblandade kände att marginalerna ner till 10-talets sämsta dag var alldeles för små.
Det där är idrott. Femton års förberedelser och allt hänger till slut på stolpe in eller stolpe ut. Jag pallar inte riktigt med så höga insatser längre, när det inte finns några som helst garantier. Inte alls som förr när tävlingsinstinkten fick en att göra dumma saker som att sätta allt på ett kort, tillsammans med lagkamraterna.
Nu nöjer jag mig hellre med att mata djuren på zoo, se en film å sen gå och lägga mig.
E, den nyss nämnde äldre dottern, är en riktig plugghäst. Det är förstås bra, och dåligt. Ett finare sätt att beskriva henne är som en ambitiös student, som inte tänker låta slumpen spela alltför stor roll i hennes framtida möjligheter.
För att försöka belöna henne på ett bra sätt swishade jag henne ett par hundringar när jag var nere och värmde på teet en kväll och hon, för andra kvällen i rad, fortfarande satt i mörkret ovanför böckerna, inför provet som var dagen efter.
”Kolla här”, sa jag. ”Jag swishar dig pengar redan nu, eftersom det är bättre att belöna ambitioner och ansträngningar istället för resultat” – rädd även för hennes skull, och medveten om att ansträngningar inte alltid betalar sig på det sätt man önskar.
Nu får ni inte tro att jag någonsin tidigare har översatt bra provresultat eller betyg till monetära ersättningar. Inte alls, jag blev bara rörd tror jag, av den där ... arbetsmoralen.
Och apropå det. Är inte dagar när man ansträngt sig – och då menar jag inte träning på gymmet – utan när man byggt nåt, städat ett garage eller kört saker till återvinningen och därmed efterlämnat sheng-fui ... är inte de de bästa dagarna?
När man får pusta ut och sitta och titta på det man gjort, eller på avsaknad av stök.
Kanske med en öl.
Och kanske är Tottenham på teve om en timme.

Benny: vilka grejer borde du slänga? Gör en lista över det du aldrig använder men som fortfarande finns kvar i bohaget.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!