Foto: Maria Wall

Min sämsta cykelhistoria

Det finns två sorters minnen. Den första varianten är sånt vi definitivt kommer ihåg – fakta, detaljer och historier vi kommer ihåg att vi kommer ihåg – men sen finns den där andra sorten, sånt vi inte visste att vi hade lagrat. Ett minne som triggas av en bekant situation, en doft eller egentligen vad som helst.

De här minnena är arkiverade djupare ner, eller förlagda slarvigt nånstans under drivor av post där på det stökiga, mentala skrivbordet.
En cykel jag inte tänkt på, på säkert trettio år, poppar upp den här veckan. En champagnefärgad pojkcykel med aningen krökt ram, som en chopper, och med juvelen i kronan till sadel – en limpa.
Det stora mysteriet i den här historien är förresten hur den blev min till att börja med. Jag har ingen som helst minnesbild av det. Helt plötsligt hade jag bara Böleängs utan tvekan coolaste cykel – ingenting som rimmade med min familjs konsumtionsmönster.
Men det skulle tyvärr förändras – på grund av några dåliga beslut, kassa tävlingsnerver och ren otur.
Min korta period som okrönt cykelprins av Böleäng sammanföll med ett missbruksliknande hockeyspels-spelande. Vi var några stycken som strödde potatismjöl på mitt gamla STIGA och spelade varje ledig stund – på den lite modernare varianten där den ena ytterforwarden kunde gå ner bakom mål.
Allteftersom vi blev bättre på att försvara oss mot de allra enklaste anfallsvarianterna tvingades vi utveckla vårt spel. Vi tillhörde för övrigt den grupp av spelare som antagit gentlemannaregeln att det inte var tillåtet att fegspela pucken med högerbacken mellan motståndarnas center och vänsterback, genom det hål i försvaret som helt enkelt inte gick att täppa till. Hur man än ställde STIGA-spelarna i försvar så fanns det alltid tre centimeter genom vilka man lätt kunde lirka pucken och frispela sin egen center. Vi stod över den typen av barbariskt lir och lärde oss istället andra saker; att skjuta pucken med vänsterbacken, så hårt att plexiglasen bakom mål sen länge var borta, vi nötte in sylvassa direktspel mellan forward och center och vi behärskade givetvis ”klacken” – det enda sättet att med säkerhet göra mål med centern när den stod stillastående framför motståndarmålisen. Den betyder att spelaren sätter upp pucken på högersidan med den skridsko som sticker ut – och så passar man över den till vänstersidans klubba och skjuter så att säga direkt. En ”one-timer” på egen passning.
Nåväl. Jag hade bara en person som jag kunde få stryk av. Min bäste kompis på den tiden – klasskompisen Mattias Marktin, ursprungligen från Kåbdalis.
Någonting gick väldigt snett en kväll vid hockeyspelet, som slutade med en sista avgörande match där jag plötsligt hade lagt min cykel i potten. HUR jag kunde göra det är fullständigt ofattbart men där befann jag mig. Vad Mattias hade riskerat i det här vadet – vad jag möjligtvis stod att vinna, det minns jag inte.
Nu hade det ju varit illa nog om jag bara hade torskat min favoritcykel, den champagnefärgade statussymbolen med limpa i läder, men det ena ledde tyvärr till det andra.
När Mattias, tack vare en orealistiskt portion tur, avgjorde i sudden death gick det en säkring i huvudet på mig och jag ställde mig upp och drämde knytnäven genom ... isen på mitt älskade hockeyspel. Hela mittcirkeln – mosad till botten av spelet.
Speldjävulen hade nu tagit inte bara min cykel utan också hockeyspelet.
Jag fick aldrig nåt nytt.
Det berodde delvis på att jag aldrig berättade för mina föräldrar. Det visste jag var helt utsiktslöst nämligen. Jag hade ALDRIG fått ett nytt eftersom jag själv, med berått mod, hade slagit sönder det exemplar jag redan hade.
Jag la således bara av, ställde bort det i sin kartong i en garderob, och talade aldrig mer om saken. Jag spelade aldrig mer – varken hockeyspel, om saker eller om pengar.
En dyrköpt lektion som än idag håller mig långt från spel och dobbel.
Det där Benny, var min finaste cykel ... som Mattias brukade komma visslande på när han hälsade på mig.
Typ varje dag.

Benny: Hur har du det med grejer? Är du en sån som samlar på dig alltför mycket eller håller du rent enligt nån norrländsk feng shui?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!