Foto: Peter Öberg

Umeåprofilen: Staffan satte Umeå på kartan

Alla känner till Staffan och Bengt. Men vem vet att Staffan Ling startade första studentradion utanför Stockholm eller att han egentligen ville bli bonde? Möt Staffan Ling, en av de riktigt stora från Umeå.

Vem är Staffan Ling – egentligen?
– Genom hela livet har jag ansträngt mig, för jag såg tidigt att ska man komma någonstans så måste man kämpa på. Så jag har följt mina idéer och infall.
Okej. Ta det från början. Vad ville du ”bli”?
– Under somrarna jobbade jag som dräng hos bönder i Jämtland där släkten kommer ifrån och då ville jag bli bonde. Bönderna klagade på dålig lönsamhet och mycket slit. Det här var i slutet av 50-talet då jordbruket blomstrade. Det slitsamma arbetet bekymrade mig inte, men lönsamheten. Då tänkte jag starta en herrekipering för att subventionera jordbruket. Jag trodde att man tjänade bra om man hade en klädaffär eftersom de som jobbade där var så snyggt klädda även till vardags. Då förstod jag inte att de hade tjänstekläder.
Men du blev inte bonde ...
– Nej, i gymnasiet tänkte jag satsa på en framtid som psykolog, men studievägledaren avrådde. Det var en alldeles för ofärdig vetenskap menade hon. Så jag började läsa engelska, litteraturhistoria och nordiska språk. Efter ett par veckor gick jag upp på lärarförmedlingen i Umeå och sa att jag snart var färdig och sökte jobb. Jag kom tillbaka varje dag och på fjärde dagen fick jag jobb. Sedan jobbade jag som lärare under hela studietiden tills man införde närvaroplikt på föreläsningarna. Det går inte, sade jag. Jag har ju en full tjänst på gymnasiet. Det är ditt problem, sade lektorn och eftersom jag alltid försökt göra rätt för mig slutade jag studierna där.
När kom du in i underhållningsbranschen?
– Jag hade börjat med teater redan i skolan. Shakespearesällskapet fanns på läroverket, det som nu heter Fridhemsgymnasiet, och de hade varit i England och spelat Strindberg så då gick jag med där. Det blev inte mer England, men vi spelade i Vasa varje år. Jag var oerhört teaterintresserad när jag var ung – ja, det har hållit i sig. Vi hade en radiogrammofon med högtalare på undersidan. Där låg jag på en av mammas handknutna ryor och lyssnade på radioteater med högtalaren en decimeter från pannbenet. Sedan var jag med och startade Studentteatern i Umeå och vi provade många olika spelformer. 60-talet var väldigt spännande inom teatern, inte minst med gruppen kring Suzanne Osten på Unga Klara i Stockholm. Man började skriva mer egna texter, mer politiska texter, mer improvisation.
Och från teater till radio, hur gick det till?
– Bernt Egerbladh, legendarisk jazzpianist och TV-producent från Umeå, hade ett band som vi gjorde radiounderhållning ihop med. När universitetet startade en kurs i radiojournalistik bjöd chefen för radio och TV i Umeå Åke Söderlind upp ungdomsradion från Stockholm för att testa om de kunde jobba med någon av kursdeltagarna. Han bad mig följa med som någon slags guide och visa stan, åka pulka i Bräntberget med mera. Så blev jag medbjuden på intervjutesterna och efter det ville de att jag skulle flytta ner och jobba med dem. Åke Söderlind sade att ”han stannar här, men han kan hjälpa er”. Så blev det första ungdomsradion utanför Stockholm, tror jag.
Hur träffade du Bengt?
– På min första reportageresa i inlandet hörde jag ett kul program på bilradion och frågade ljudteknikern vad det var. Han var mycket förvånad att jag inte kände till Bengt Andersson, revystjärna i Umeå som gjorde ”John Skejk Show” i radion. Mycket roligt, väldigt musikaliskt. Jag lade namnet på minnet och började jobba med Bengt som skådis i några sketcher innan jag kom på detta med Sant och sånt.
Det var där du slog igenom, eller?
– Ja, så blev det. Vi gjorde sex program om året och när SVT började med repriser på sommaren sändes våra program utan att det fanns något annat att titta på. Då började stockholmstidningarna att höra av sig och göra reportage. Kändisskapet har aldrig varit en drivfjäder utan det har hela tiden varit idéerna. Vi hade väldigt kul ihop när vi jobbade, men vi umgicks inte privat. Efter närmare 20 år på SVT och flera hundra program så kände jag att det var dags att dra vidare medan jag fortfarande hade ordentlig styrfart. Jag sade upp mig och köpte in mig i ett produktionsbolag i Umeå som vi döpte till Ling & Co. Där gjorde vi i huvudsak reklamfilmer, beställningsfilmer, olika företagsfilmer med mera. Vi gjorde även en del TV-program. Samtidigt fortsatte jag som programledare. Efter några år bytte jag till TV4, men gjorde också program för TV3.
För några år sedan skymtade du förbi som moderator i en kockduell i Kungsträdgården...?
– Mina kontakter inom företagarvärlden utvecklade sig till ett större konsultuppdrag åt Modo-koncernen och konsultuppdragen växte. Jag köpte in mig i ett utbildningsföretag, vi drev ett revybolag och jag var ofta ute som moderator, inspiratör och samtalsledare runt om i landet. Så småningom gick de här två bolagen omkull av olika anledningar, men jag fortsatte vidare med full fart framåt. För ungefär 15 år sedan ringde Krister Olsson och ville köpa 100 timmar idéer av mig om hur man skulle kunna utveckla Umeå. Det var fantastiskt att kunna jobba ihop med någon som också bara såg möjligheter, så vi har fortsatt att jobba ihop.
Är du lika kreativ i dagsläget?
– Nu är jag 72 och har slutat med i princip allt utom det som har att göra med Krister och Fort Knox. TV är jag färdig med och det är en bra känsla eftersom jag har haft möjlighet att göra nästan vad som helst med väldigt begåvade människor. Bengt är en. En annan är Jonas Frick, ett verkligt geni från Lycksele, en pionjär när det gäller musikvideor i Sverige, hyllad reklamfilmmakare internationellt och även regissör både till TV-filmer och långfilmen Strul. Han var bara 14 år när han började höra av sig med idéer och många av dem var bra. Han skulle säkert kunnat gå hur långt som helst, men ett par medfödda hjärtfel gjorde att livet slutade redan innan han fyllt 40. Då bodde han sedan ett par år i Los Angeles. Kåge Jonsson, landets kanske främste dokumentärproducent, flyttade upp till Umeå i början av 70-talet och lärde mig mycket. Vi gjorde en del märkliga program ihop helt utan farstu. Vi ses fortfarande och brottas, men jag får ta det lite lugnt med honom, han har passerat 80.
Vad tycker du om dagens TV-underhållning? Dagens politik?
– Nu finns det ett enormt utbud av TV-underhållning och det finns en del riktigt bra program. Felix Herngren lyckas med det mesta han tar sig för och Henrik Dorsin är ett riktigt universalsnille. Snillen är lite svårare att upptäcka i det politiska livet i Umeå. Jag har varit på plats och lyssnat på många kommunfullmäktigemöten och det har inte varit uppmuntrande. Överlag skulle jag önska mer visioner, mer passion, mer välformulerade inlägg och mindre käbblande i småfrågor som bara stjäl en massa tid och kraft av alla.
Vilka är dina bästa platser i Umeå?
– Förr brukade jag rekommendera besökare olika platser att besöka i stadens utkanter, som Norrbyskär, Bäcksjön, Tavelsjö, Holmön med flera, men nu har stadens centrum blivit så tilltalande att det är ett rent nöje att dra omkring mellan butiker och vattenhål i en allt vackrare stad. Det gör inget att det byggs. Ställen jag gillar i stan är Saras tankegång vid Järnvägstorget. Den kan jag gå i utan riktning. Bildmuseet är fantastiskt både till form och innehåll och Väven har blivit en fantastisk mötesplats. Rådhusparken ser också ut att bli väldigt bra. Skulpturparken på Umedalen är dessutom alltid värd en liten omväg.
TOBIAS DREJBY

Fler Artiklar
Klicka och läs!