Foto: Maria Wall

Konkordski, Simon och Art. Och charm.

Jag är ju lite inblandad här i länet för att försöka räkna ut vad det är som driver utveckling – med målet att försöka förbättra den. Ibland säger vi att vi ”utvecklar utveckling”, när folk frågar vad vi sysslar med.

Det är inte helt enkelt. Även om man förhållandevis lätt kan se vilka pusselbitar som har funkat tidigare, här och på andra platser på jorden, så är det långt ifrån givet att man får samma resultat när man sätter ihop dem igen.
Jag tänker ibland på en chefstekniker för det ryska Concorde-planet Tupolev Tu-144, allmänt kallad ”Konkordski”, som jag såg förklara sig i en dokumentär om det där projektet. Ryssarna var ju anklagade för att ha industrispionerat på det fransk-engelska överljudsplanet, och det erkände väl den här ingenjören också, men att det inte innebar att allt var klappat och klart.
”Det spelar ingen roll om du har alla ritningar, om du ska sätta ihop planet med helt andra muttrar och skruvar.”
Ryssarna lyckades alldeles utmärkt till slut, på bekostnad av en ful vinge fram på nosen, litegrann som en hammarhaj. Konkordski – både planet och projektet – kraschade dock under en flyguppvisning i Paris 1973, på grund av en dramatisk undanmanöver de tvingades göra för franska stridsplan, som i smyg skulle spionera tillbaka på ryssarna. (Ironiskt kanske, om tilltaget inte hade dödat alla sex i besättningen.)
Hur man sätter ihop planet, när man gör det och kanske till och med varför påverkar resultatet.
Ungefär så känns det att återskapa framgång och innovation. Lika svårt som att skriva en hitlåt, även om man känner till alla beståndsdelar.
Det finns alltid en ingrediens som är osynlig och gåtfull, och mest troligt handlar den där partikeln om personlighet, driv och karisma hos enskilda individer.
En eller gärna flera.
Mick Jagger är inte Mick Jagger utan Keith Richards. Paul Simon blir inte lika mycket Paul Simon utan Art Garfunkel – hur oense de än må vara.
Vad gäller universitetet är ju det tveklöst den största anledningen till varför Umeå är en näst intill fantastisk stad att bo i, och givetvis orsaken till varför Umeå är så mycket större än till exempel Skellefteå idag. Sista året som det bodde fler människor i Skellefteå jämfört med Umeå var faktiskt så sent som 1974.
Och idag bor det lika mycket fölk i Umeå som i Skeå och Ö-vik tillsammans.
Det går med andra ord inte att överdriva Umeå universitets betydelse för Umeå, och Västerbotten, och ibland också Sverige.
Vi ska inte glömma att CRISPR – fjolårets största vetenskapliga upptäckt? – drevs bland annat av ett forskarteam här i Umeå, och även SLU och SweTree Technologies gör banbrytande forskning. För att nämna några.
Ändå är det lätt som kommunikatör att gnälla på akademin. De saknar ofta ett par viktiga ingredienser. De är framförallt för träiga ibland, och då syftar jag inte enbart på Sveriges Lantbruksuniversitet. Man behöver faktiskt inte vara så anal hela tiden för att framstå som superseriösa.
Man måste vara charmigare för att ta sig nån vart här i världen, om man nu vill det. Alternativt lika outstanding som Bob Dylan eller Adele, men det är ju alltid svårare, att vara Bob eller Adele jämfört med att jobba lite på sina sociala skills.
Och med charm menar jag inte sol-och-vårande – inte Glengarry Glen Ross-försäljning, utan generös, varm, medmänsklig charm. Sträcka ut en hand, bjuda in folk i halvcirklar när man står och pratar, lyssna, ge komplimanger när det är befogat och introducera två personer du tror kommer att ha glädje av varandra för varandra.
Det är också viktigt att tro gott om folk, per default. Inte vara så jäkla misstänksam hela tiden.
Så, ut och tro gott om folk nu, och säg nåt snällt till nån när du får chansen.
Tänk er: Ett helt län av charmknuttar som är vänliga och sugna på att samarbeta med varandra – det skulle bli vara den starkaste motorn.

Benny: Vår kommunikation har ju skett via en väldigt lång rad av kanaler, av verktyg. Kan du inte räkna upp lite för- och nackdelar med de viktigaste genom historien? Börja med brevet och glöm inte personsökaren, där nån gång på 80-talet.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!