Foto: Maria Wall

Om det är för gott är det inte tillräckligt nyttigt

Messmör är ett av de där materialen som jag aldrig brukat, tillsammans med bland annat marmelad – två storsäljare alltså, som inte fått fäste på mina mackor. Marmelad är däremot ett väldigt fint ord, det rullar av tungan och konkurrerar till och med med mordvinnaren krokodil om att vara det härligaste ordet i svenska språket. Men du vet ju Benny att min uppväxt var traditionellt gråsossig, och det var ingenting familjen skämdes över, tvärtom.

Den här grundfilosofin, som innehåller förvånansvärda mängder av både konservatism och smygpatriotism, ledde tyvärr till en förståelse från föräldrarna när barnen inte ville prova nya smaker och saker. Världens bästa samhällssystem hade antagligen också världens bästa mat var parollen.
Gröt, äggmackor, mjölk och Hasse Tellemar var menyn på lördagsmornarna.
Hade nån föreslagit granola eller smoothie med kvarg hade det lett till ett ideologiskt krismöte.
Frukostar, av många känd som ”dagens viktigaste mål”, kan förresten delas upp i tre huvudsakliga kategorier.
1) Nyttig. Den nyttiga frukosten blir ofta krånglig att sammanställa, och är därför inte värd mödan.
2) God. Gott är nuförtiden uppenbart onyttigt – och ses inte på med blida ögon av omgivningen. Riktigt god frukost jämställs i princip med rökning på 10-talet, vilket förtar njutningen. Inte ens juice kan man njuta av längre med gott samvete.
3) Förnuftig. Den gyllne medelvägen stavas gröt och grovt bröd, och bara i undantagsfall bacon. Resultatet av ovanstående resonemang har resulterat i en mycket sparsam morgonmeny för mig – som jag dock vant mig vid.
Jag väger upp det med att vanligtvis bjuda mig själv på två frukostar.
Den första består av kaffe, nu ej längre med socker eftersom jag givit upp det efter ett starkt socialt tryck, däremot med en skvätt mjölk. Till den tar jag en portionssnus och börjar min morgonritual, som förhoppningsvis utspelar sig i sängen. Den innebär: VK i pappersform följd av Aftonbladet i telefonen – motsägelsefullt eftersom vi alla ogillar Bladets klick-betes-sida – men jag skyller på att dn.se har stärkt upp sin betalvägg från vilken jag studsar tillbaka till www.endingdingvärld.se. Därefter kollar jag Facebook och ser om nån vill mig nåt där. Först därefter kollar jag mejlen – om nån verkligen vill mig nåt på en mer professionell nivå – och slutligen svarar jag mina Wordfeud-kombattanter, det vill säga Pejo69, Peder23 och Honx.
När detta är klart har kaffet vanligtvis kallnat, snusen säger mig ingenting längre och jag är därmed redo för frukost nummer två.
Tänderna har jag redan borstat givetvis – det gör jag sittkissandes det första som händer på morgonen. Jag har aldrig förstått människor som vill svälja ner nattens avlagringar och diverse tveksamheter tillsammans med frukosten.
Litegrann beror frukost #2 på utbud. Jag pendlar mellan att äta en banan (jag är förresten precis här i en frukost när jag skriver det här) och fixa en leverpastejsmacka. Leverpastejen ska vara av skivad sort och dessutom på behörigt avstånd från bäst-före-datumet. I övrigt finns det nästan ingenting jag har mage att sätta i mig längre (av samvetesskäl) eller orkar organisera.
Ibland tar jag hjälp, och äter frukost på stan. Vanligtvis käkar jag den frullen på Kulturbageriet – där en frukostmacka och en kopp kaffe kostar 50 kronor.
Jag har förresten inbillat mig att det är billigt.
Kanske ses vi där nån gång? Det vilar faktiskt en uppfriskande stämning där på mornarna, med tillresta människor på olika uppdrag som gnuggar sömnen ur ögonen över koppar kaffe.
Jag är inget större fan av hotellfrukost heller, men frossar mer än gärna i atmosfären där.

Benny: Vissa idrottsstjärnor blir oproportionerligt omhuldade ... och förvånansvärt många av dem är norrlänningar – Kalla, Jesper B, Foppa, Stenis, Per Elofsson. Vad beror det där på? Vad är det vi faller för hos våra stjärnor?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!