Foto: Maria Wall

Wåhlstrand botar min homokontextualitet

Hej Benny. För andra veckan i rad skickar du en lömsk serve. Börjar det här bli en vana, undrar jag? Du väver in ett påstående som jag ärver och måste utgå ifrån. Att ”... det inte har hänt nåt nytt på Kvinnohistoriska sen det öppnade ...” har jag svårt att tro på. De har säkert gjort massor av bra saker, men de har hamnat i det narrativet – att de inte skapar nåt av värde – och då blir den historien den enda folk hör och berättar vidare.

Jag vet ärligt talat inte vad jag saknar hos dem, jag vet för lite i fallet för att ens ”gubb-googla” – det vill säga gissa.
Men möjligtvis har Kvinnohistoriska varit svaret skyldigt, och därför har de blivit ett lovligt byte. Men då känner jag att folk drömmer lite för smått. Var lite modiga och föreslå nedläggning av nåt större, vettja.
Och i det här fallet finns det ju en dinosaurie alldeles i närheten som skulle kunna frigöra sanslösa mängder kapital.
Biblioteket.
Det har varit en massa gnäll om FLYTTEN av stadsbiblioteket – men det har ju mest varit genomskinlig, och framförallt felriktad, irritation mot Christer Olsson och Balticgruppen – men ingen har yppat tanken på att sluta upp med att ha ett bibliotek i den här formen.
Rätta mig om jag har fel men visst var bibliotek en betydligt bättre idé när det inte fanns något annat, billigare och smidigare, sätt att spara och erbjuda information på? Bibliotek var en demokratisk rättighet och en grundbult för att alla människor skulle kunna förkovra sig, förstå saker bättre eller bara vistas i olika skönlitterära världar.
Jag förstår givetvis att det händer en massa annat på bibliotek, att man kan ses där, ta del av all slags kultur, lyssna på berättelser, läsa tidningen, mötas i samtal och så vidare – men, vi ska inte fortsätta göra saker enbart för att vi gjort så tidigare.
Gör om det till en samlingsplats kring nåt vi har svårt att tillgodogöra oss istället – som traditionella hantverk, eller framtidens, eller workshops i att fixa trasiga prylar, odla grödor eller nåt.
Detta om detta. Till veckans uppgift. Det mest intressanta jag kan säga om en lista över kvinnliga hjältar är att jag är homokontextuell, likt många andra män (och en hel del kvinnor nuförtiden.)
Det är ett så nytt ord att man inte får några reaktioner ens av Google, men glosan betyder att vi huvudsakligen är intresserade av saker och ting som kommer från människor som påminner om dig själv.
Som vanligt vill man ju slå ifrån sig generell kritik av det här slaget, men jag är rädd att det ligger en hel del i det där.
Jag har till exempel framförallt dragits till böcker av killar i min ålder, som alltså blivit äldre i samma takt som jag. Jag har förklarat det med att det känns mest autentiskt och mest angeläget för mig – men det kanske finns nånting annat här begravet, än enbart viljan att identifiera mig.
Det värsta med det här beteendet är förstås inte att jag dissar en massa bra kvinnliga artister, och inte förbehållslöst älskar Lena Dunhams serie Girls – utan vad man riskerar är givetvis att det spiller över till verkliga livet – när vi lyssnar på en person i nåt sammanhang, ser dem på en föreläsning, läser en tweet eller lyssnar på ett reportage på teve.
Det är därmed min skyldighet att försöka göra någonting åt det.
Jag är också skyldig på att svara med någon kvinnlig hjälte. Och då tänker jag först på konstnären Gunnel Wåhlstrand. Hon har en utställning på Magasin III i Stockholm från och med nu till i sommar, nåt jag inte tycker nån ska missa. Wåhlstrands verk ger en nästan växtvärk av fascination och den avundsjuka man känner när nån fått en fantastisk idé och dessutom utfört den perfekt.
Många med mig känner likadant. Hennes ”Nyårsdagen” gick för 4 488 898 kronor.

Benny; du har ju klagat lite över att jag ofta frågar dig om listor, men det beror ju på att folk älskar listor – det är ett av de mest uppenbara knepen på nätet för att få folk att klicka. Min fråga den här gången: Vilka är de viktigare och populäraste listorna i världen?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!