Bilar från A till Ö: Barracuda – fisken som tävlade mot hästar

Före femtiotalet var ungdomen inte riktigt uppfunnen. Antingen var man barn eller så var man vuxen. Och vuxen, det blev man när man fick sitt första jobb. Men så kom tonåringen – en person som inte behövde arbeta men som ändå hade pengar.

Denna beskrivning är förstås en förenkling. I många länder tvingades de flesta barn även efter 1950-talet att bli vuxna alldeles för tidigt. Men i rika västländer – framför allt i USA – kunde många människor vid denna tid börja konsumera prylar i en dessförinnan aldrig skådad omfattning. Och en icke obetydlig del av konsumenterna var just tonåringar. Det hade uppstått en ungdomskultur som till stor del handlade om konsumtion och det kom produkter som riktade sig speciellt till dem som ännu inte behövt bli vuxna. Sådana produkter kunde vara kläder, mat, musik och film. Men det kunde också vara bilar.
På 1960-talet började amerikanska biltillverkare bygga bilar för halvvuxna kunder som tyckte att det var maffigt med mycket muskler under motorhuven, som inte frågade efter bekväma eller praktiska ”vuxenbilar” och som hade finansiell uppbackning från förmögna föräldrar. Biltypen fick smeknamnet (eller, om man så vill, öknamnet) ”pony cars”. Översatt till svenska blir det ”ponnybilar”, och namnet har naturligtvis att göra med att den mest sålda bilen i produktkategorin, Ford Mustang, är uppkallad efter en ras nordamerikanska vildhästar. Men smek- eller öknamnet kanske också syftade på att bilarna – och deras tilltänkta köpare – inte ansågs som helt fullvuxna.

Mustangen läckte ut
När Ford förstod att ponnybilsmarknaden (som då ännu inte fått sitt smeknamn) fanns började man ta fram Mustang. Men Ford lyckades inte hålla detta hemligt, och även andra biltillverkare ville förstås vara med i ponnyloppet. Chrysler-koncernen, som bland annat tillverkade bilmärket Plymouth, tog sin ”kompaktmodell” Valiant och byggde om den till en ungdomsbil. Den fick namnet Barracuda. (Att Plymouth Valiant, som var 1,8 meter bred och 4,7 meter lång, betraktades som en ”kompaktmodell” säger för övrigt en hel del om utseendet på amerikanska bilar vid den här tiden.)
Vad var det då som biltillverkarna trodde att ponnybilsköparna ville ha, förutom muskler under motorhuven? Jo, uppkäftig formgivning. Plymouths tolkning av detta verkar ha varit att rika amerikanska ungdomar framför allt gillade glas. Det främsta kännetecknet med Plymouths ponnybil var nämligen den enorma, välvda bakrutan. Första generationens Barracuda utrustades med den största sammanhängande glasyta som dittills någonsin monterats på en personbil (det sägs att bilen snabbt blev en bastu när solen sken).
I ponnykapplöpningen vann Plymouth över Ford på målfoto. Barracuda kom den 1 april 1964, två veckor före Mustang. Men det var Mustang som vann i det långa loppet. Eller som Quentin Willson uttrycker det i sin bok Klassiska amerikanska bilar: ”En halv miljon Mustang-köpare visade att Plymouth satsat på fel häst.”

Farlig fisk
Plymouths ponnybil fick sitt namn från en fisk. Barracudafiskar är benämning på en familj rovfiskar med ett tjugotal olika arter. De största kan bli uppemot två meter långa.
När biltillverkare namnger sina bilar efter djur brukar det handla om 1) farliga djur och 2) snabba djur. Barracuda bockar av båda. Rovfiskar måste ju vara snabba för att få äta. Och de är förstås farliga för sina byten. Människor brukar inte bli uppätna av barracudor, men det har förekommit att barracudor har bitit badande, vilket kan vara farligt. De vassa tänderna orsakar snabbt djupa sår som ger stora blödningar. Det kan dessutom vara farligt för människor att äta barracudor, eftersom de innehåller ett gift.
Från början hade Plymouth tänkt kalla sin nya ponnybil Panda. Som tur var tänkte man om. En gullig björn är ju en utmärkt inspiration när man ska namnge en snäll bil som Fiat Panda, men hade varit helt fel för en bil som försökte framstå som farlig.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!