Foto: Maria Wall

Sakta jag går genom stan

Jag tror att Nicklas har en evig hang-up på listor av alla de slag. Men okej, det är ett sätt att få ordning i tillvaron. I vår eviga krönikeduell får man dock ta de utmaningar som ges så jag gör väl ett försök. Vad har jag slutat upp med? Vad vill jag hålla fast vid och vad planerar jag att börja med? Jag gör väl ett försök så får vi se vart vi hamnar.

1. För sent att ta körkort
Jag tog aldrig något körkort i min ungdom. Jag var den där killen som satt intill den som körde och hjälpte till med att tanka. När jag blev giftasvuxen skaffade jag en kvinna som hade körkort. På så sätt blev jag co-driver hela livet. När jag gjorde reportage hemma hos Sixten Landby i Håkmark kom jag alltid dit med en chaufför. Det gav mig stor respekt hos både Curt och Sixten. ”Redaktörn åker som en direktör!” Det tänker jag fortsätta med. Stadens taxichaufförer är också kul att prata med. Alla har de en historia att berätta.

2. Hemavan? Nja ... kanske!
I källarförrådet har jag ett par slalomskidor och pjäxor som jag hyrde av Iksu år 1973 och som jag aldrig har lämnat igen. Sista gången jag stod på dem var kanske för tio år sedan i Hemavan på en resa med VK och Bil & Bostads kunder. Är snön rätt åker jag mjukt och lätt. Och minns mina samtal med Ingemar och Stig. Det finns massor med pinnar i en slalomtävling. Hur kunde ni skilja mellan röda och blå i den stakade backen? För dem var det självklart. Jag funderar fortfarande på det. Men jag har aldrig åkt slalom. Jag har bara åkt på moln när snön har varit rätt.

3. Sakta jag går genom stan
Det spelar ingen roll hur ung jag känner mig, kroppen drar ner tempot. Jag märker hur jag går saktare med åren men jag behöver inte jäkta. Är man krönikör hinner man dessutom tänka mer i sakta tempo. Jag har nått eftertänksamheten. Det kan också bero på att jag har ett förstorat hjärta som inte jobbar lika effektivt som förr. Men jag behöver inte rusa mer. De framrusande joggarna i sina neonfärgade tajts och må göra det. Min deadline för nåt jag ska skriva kommer inte till mig om jag rusar. Kanske jag håller på att bli som Torgny Lindgren. Som puffar sin pipa och eftertänksamt hittar en formulering.

4. Min jukebox i hjärnan är full
Min musikaliska minnesbank är full. När jag ser på Melodifestivalen i TV kan jag fortsättningen på varenda melodi när jag hör de första taktslagen. Allt har jag hört förr. Melodislingor, takter, tonartshöjningar. Jag vet att Jerry Williams var i stan här om veckan och körde sina låtar. Jag har hört de flesta och jag kunde ha gått dit för artisteriets skull. Han kör sin pryl och gör det fullt ut. Jag går hellre och ser Veronica Maggio, Laleh eller Robyn. Jag kan också deras låtar så det är inte bara gammal skåpmat i min jukebox. Min största musikaliska kick i nutid kom förresten på Umåker. En travkusk och hästägare jag känner berättade att han ärvt 50 LP med Mozart. Den man minst anar. Hade ett samtal med honom om Pragsymfonin vid upploppskurvan. Hade jag aldrig förväntat mig på Umåker. Hästen han har heter förresten Keep Well.

5. Att visa rätt flagg
Jag har nu uppnått en status där jag har en plattform i media som ger mig all frihet att skriva vad jag vill. Jag är skuldfri och behöver inte ta hänsyn till någon annan än mina läsare. Jag skrev en krönika i VK där jag jobbar under signaturen Karlsson citydesk om det gränslösa Umeå och hyllade alla invandrare som har kommit hit och berikar vår stad. Jag har aldrig blivit hyllat så mycket för någonting jag har skrivit och ändå tycker jag att det inte var någonting märkvärdigt det jag skrev. Det är min plikt som journalist att söka efter sanningen och också skriva om den så gott jag förmår. Det är vad jag gör som krönikör i Bil & Bostad. Inte märkvärdigare än så.

Ja du Nicklas. Ingen verkar intresserad av det Kvinnohistoriska museum vi har och där har det inte hänt nåt sedan de öppnade. Vilka kvinnliga hjältar skulle du vilja hylla? Eller nåt sånt.
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!