Foto: Maria Wall

Konsistens eller konsekvens

Benny vill att jag kommer med tips från mitt eget kök, och möjligtvis anar han en del lyteskomik här. Jag är dock inte helt utan know-how.

Det absolut bästa tips jag har, det är att göra egen potatismos på söndagskvällarna – särskilt om man har yngre barn – och bunkra upp med praktisk och hemlagad nödproviant för resten av veckan.
Men det var antagligen inte sånt du var ute efter, utan mer receptbaserade lösningar.
Den enda maträtt jag genomlyst minsta detalj av, där jag laborerat med varje parameter och ingrediens är ... varma mackor.
Jag har haft för mycket smör, och för lite senap. Experimenterat med tomatpuré, olika skinkor och lök, gått i mål med vetskapen att Bastuträsks falukorv är bäst som proteinkälla, och därefter insett att för att uppnå maximal frasighet – utan att bränna vid kanterna – MÅSTE osten generöst falla över alla kanter på brödet.
Sen gör jag en anständig köttfärssås med chorizo.
Min potatismos är över medel skulle jag säga och här är tricket tyvärr socker.
Jag fusk-stuvar makaroner snabbt, men resultatet blir i bästa fall okej.
Jag har också fått lite bättre koll på grillandet, som i flera decennier varit lite av en chansning. Min senaste grill har dock flera galler, vilket revolutionerat handhavandet. Ett horisontellt på vilket läckerheterna ligger, men även två lodräta galler som skapar en kolfri avlastningsyta i mitten. Rekommenderas kan jag säga, eftersom det gör grillaren till mer av en chaufför och mindre av en passagerare.
Annars har min relation till mat under alla år påverkats av vad jag brukar kalla ett konsistensproblem. Jag fixar inte alla konsistenser – där till exempel champinjoner ger mig rysningar, liksom en rad grödor.
Ska man vara helt ärligt är det här egentligen ett konsekvensproblem – en konsekvens av att morsan lät mig slippa äta vissa saker när jag var liten, om jag bara kunde klämma ur mig en nära på rimlig motivering.
Att låta ungar slippa undan att smaka är verkligen att göra dem en björntjänst. Jag har fortfarande enorma problem med några av de där sakerna jag slapp – i första hand gröna ärtor, räkor (insekter om du frågar mig) och de där burkchampinjonerna.
Att vara petig med maten på det här sättet kallas ”kräsmagad” eller, kanske mer vanligt här i Västerbotten, ”storbjudd” – med andra ord svår att behaga.
Men, snart är det inte enbart vi bortskämda som förväntas göra en stor omställning i kosten. Mat har blivit politik och en omställning från kött till mer grönsaker är enligt alla rapporter helt nödvändig.
Men hittills har det inte slagit ännu, förutom i teorin. Vi förstår att det inte är hållbart med fläskfilé för 89 kronor kilot, men det här problemet är ett vi gärna tar tag i i morgon, eller nästa vecka.
Som kommunikatör och köttätare kan man konstatera att den vegetariska maten har främst två saker emot sig:
1. Att den alltid refereras till som just ”vegetarisk” istället för att bara presenteras som mat. Exempel: ingen gnäller på att pannkakor är vegetariska. Några måste bli bättre på att ta fram vegetariska paradrätter av typen plättar.
2. Tuggmotståndet. Konsistensen på vegetariska alternativ lämnar ofta en del att önska. Vi har lärt oss att det ska finnas en proteinkälla med rejält tuggmotstånd nånstans i mitten av tallriken, annars börjar vi redan under lunchen att planera för ”en rejäl middag”.
Mest vegetariskt överraskad blev jag en gång på Gotthards här i Umeå, när de serverade en oförglömlig hirsch-burgare med skirat smör och potatismos.
Det är nog mitt bästa tips, till mig själv först och främst, att lära mig göra suveräna hirsch-burgare.
Jag tror att de var friterade på nåt sätt, vilket kanske är dåligt för kolesterolet. Men, då får vi trösta oss med att den här vegetariska lösningen åtminstone är hållbar för resten av världen.

Benny: Jag minns när jag åt min första pizza ... på Norrlands första pizzeria, Exotic i Luleå, under en pingisturnering i början av 80-talet. Kan inte du göra en kronologisk redogörelse för när du ätit saker för första gången. Jag antar att din berättelse börjar med bruna bönor och fläsk på 50-talet.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!