Foto: Maria Wall

Schyssta, skickliga och svårslagna

Benny undrar över framtiden för idrotten, och jag antar även idrottsrörelsen, på våra breddgrader. ”Ljus” skulle jag svara, utan tvekan – vi talar ju ändå om Västerbotten. Det som talar för den positiva profetian är den personlighet som det här länet har; modern och traditionell på samma gång.

Här finns massor av ungdomar som valt den kanske tuffaste och mest analoga av utmaningar – längdskidåkning, vi producerar hockeyspelare i världsklass på löpande band, liksom slalomåkare, basketspelare, innebandyspelare, friidrottare, fotbollsspelare och vad inte?
Vid sidan av det här ursprungliga finns bra utbildningar, spetsig forskning och kompetens.
Vi har med andra ord kunskap, erfarenhet och driv, vilka är de viktigaste grundstenarna i all utveckling.
Här nånstans i diskussionerna brukar någon alltid passa på att framhålla ledarna. Och eftersom vi befinner oss i Föreningssverige så prisas de oftast för sina ”eldsjäls-egenskaper”, som att det är det absolut viktigaste – att man lägger en massa tid till en förening och dess medlemmar, och gärna då barnen.
Sällan nämns det som viktigare att de är bra tränare som verkligen kan utbilda inom den gren de är verksamma.
Det ideella inslaget hålls alltid som finare.
”Det viktigaste är inte att vinna” är parollen.
Mnja och nej.
Det där stämmer givetvis, att vinna är inte allt. Men det där uttalandet säger heller inte allt. Det betyder inte samtidigt att det skulle vara oviktigt att ge så många som möjligt chansen att bli riktigt duktiga på sin idrott.
Det pratas ofta som om det bara finns två vägar att gå; Kravlös, mysig stämning eller Elak Elitsatsning.
Att dessa ställs mot varandra som de två enda alternativen är en verklighetsbild för den genuint late. Potentiellt kan man ”elitsatsa” på alla ungdomar i en grupp – om man bara har tillräckligt med tid, kärlek och engagemang.
Det tar en jäkla tid, men det går.
En ledare måste (tillåtas) ställa krav på sina adepter, annars tenderar den här verksamheten att faktiskt bli meningslös. När det enda som kan få ungdomar att fortsätta sparka boll är den där drömresan till Liseberg, a k a Gothia Cup.
OCH vad viktigare är – barnen måste två saker: 1) lära sig ställa krav på sig själva och 2) få upplevelsen att de blir bättre på den aktivitet de lägger 2-3 kvällar i veckan på.
Inför rädslan hos föräldrarna att barnen ska lägga av med sin idrott – vilket kanske skulle inverka hämmande på föräldrarnas fria tid med yogapass och styrketräning – vill de att träningarna ska vara roliga och lust- och lekfyllda. Men, en gemenskap får vara hur fin som helst, och lekfullheten i absolut topp, ungdomar är inte så korkade att de fortsätter med en aktivitet, år ut och år in, om de inte känner att de blir bättre på vad de gör. Det får man nästan säga är en god egenskap, och en framförallt naturlig reaktion.
Utvecklas man inte alls, då är det ju rätt vettigt att sluta slösa tid på det.
Toppning av lag, statusmarkeringar inom dem och andra dumheter ska ledare se till att utbilda bort, men vi får aldrig sluta satsa på att bli bra, till och med jäkligt bra.
Det får aldrig bli fult att ha ambitioner.
De som starkast hävdar att man inte ska ha idrottsliga ambitioner har ofta den gemensamma nämnaren att de själva aldrig haft några. Som gör sig löjliga över överdrivet engagerade föräldrar, vanligtvis refererade till som ”hockeypappor”, för att flytta fokus från att de inte själva engagerat sig i sina barns aktiviteter. Lagom engagemang är givetvis bäst, men för mycket engagemang är fortfarande bättre än inget.
Vi kan dock alla hjälpas åt med att definiera framgång. Den presenteras inte som ett resultat på en tavla, utan är den där känslan av att ha gett sig fan på nåt, lagt ner alldeles för mycket tid – gärna tillsammans med andra – och sen gjort sitt absolut bästa. Den typen av framgång stannar hos folk i decennier.
Så när det här går i tryck har Västerbottens killar och tjejer spelat SM i innebandy, på hemmaplan. Jag hoppas att det har gått bra för dem, men framförallt att de varit enade, glada och tuffa, schyssta, skickliga och svårslagna.
(Gärna i en final:)

Benny: I Sverige brukar ju ishockey kallas nationalsport ... och i Norge är det väl skidor. Men, hur ser det ut i resten av världen? Kan du inte ge oss en översikt?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!