Att fantisera om fattigdom

Benny leder mig återigen in på det politiska spåret och ”det allmänt hopplösa läget” – där jag redan varit och botaniserat några gånger de senaste månaderna. Men det är lätt att förstå, för det mesta verkar ju handla om hur illa ställt allting är och hur usla våra politiker är på att lösa biffen. Den sanningen fyller alla typer av media och sociala media, och påverkar vare sig vi vill det eller inte på vilket sätt vi uppfattar omvärlden.

Transparens är egentligen bra. I teorin.
Det borde rimligtvis leda till en ökad förståelse mellan människor, när vi varje dag via foton, rörlig bild och vittnesmål får möjlighet att ta del av hur det är att gå i andra människors skor.
Men, i verkligheten har det visat sig att det inte funkar så.
Vi avrundar uppåt vi människor. Vi jämför oss uppåt på den sociala karriärs-stegen och betraktar neråt. Det är något slags social grundlag, att vi tror att vi är lite yngre än vi är, och att vi antar att vi är lite coolare än vi är. Det beror på all den tid vi ägnat åt att dagdrömma om ett aningen bättre liv – vi har varit där redan, och vi känner väl till den terrängen. Det känns bekant, nästan hemtamt, och därför logiskt.
Hur det skulle vara att vara förmögen, det har vi alltså bra koll på. Vi har fantiserat och planerat för ett liv i sus och dus i hela vårt liv. Vi har många gånger svarat oss själva och andra på frågan: vad vi skulle göra om vi fick en eller tio miljoner?
Jag vet till exempel ganska exakt vad jag skulle göra, lite beroende på storleken på den här fiktiva förmögenheten. Först skulle jag köpa en jätteonödig bil, eller två. Nån italiensk sportbil och en amerikansk muscle-car. Därefter skulle jag köpa en lägenhet i Stockholm. Jag har alltid velat ha ett eget boende med ett eget hemmakvarter nånstans i Vasastan.
Jag tror att även ni känner igen er i det – att det finns en plan, en handlingsplan i ordets båda bemärkelser, ifall det skulle rassla till rejält på kontot.
Vad vi däremot INTE gör är att fantisera om ett liv som fattig och arbetslös, det vill vi undvika. Här har vi noll förberedelse och framförhållning och det är faktiskt lite synd, för reaktionerna när våra livsförutsättningar förändras riskerar att bli så ogenomtänkta, så primitiva.
Risken är stor att vi försöker hitta alternativa förklaringar till den här upplevda orättvisan. Ofta skyller man på någon annan, några andra – grupper av människor som man inte anser hör hit – men också på etablissemanget, och på våra politiker som inte gör sitt jobb.
De får bära skulden om vi blir av med saker och privilegier, och det finns ingenting som vi ogillar mer än att bli av med saker.
Men vem har egentligen sagt att vi ska ha hörsel, syn, fast jobb, villa, två bilar och råd att åka till Thailand varje år med hela familjen och alla bortskämda ungar med varsin Iphone 6 med för lite surf?
Så till frågan då? Ska vi överlåta världen till börser och marknad 2017? Den tror jag mest är retorisk. Kapitalismen nådde sin höjdpunkt under en kort stund i filmen ”Wall Street” när Gordon Gecco fastslog att greed är good, men sen dess har vi sett emellan fingrarna för kapitalismens avarter och biverkningar med ett absolut bottennapp 2008.
I USA har de ju nu ersatt politisk erfarenhet med en affärsman med affärstänk som ledstång. Det kan man tänka och säga mycket om, men det kommer definitivt att bli intressant att följa utvecklingen.
Hur mycket av våra gemensamma tillgångar, själva jordklotet, kommer vi att pantsätta för att värna om den heliga tillväxten och garantera fortsatt överflöd?
Hur ska det gå helt enkelt ... med Syrien, världsfreden och klimatet?
Det som lever får se. Kanske. Men mest troligt inte. Kort sagt: ha inte jättehöga förhoppningar på några definitiva svar.

Benny: Världen förändras så himla mycket enligt alla rapporter, men stämmer det verkligen? Skulle inte du Benny kunna blicka tillbaka 100 år – till 1917 – och ta reda på om det stämmer? Vilka tio nyheter var störst det året?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!