Foto: Maria Wall

Våra barn och andras kissekatter

Katter regerar på internet, fortfarande. Med en viss konkurrens från hundvalparna. Få saker är lika lämpliga för korta rörliga, digitala, klipp som våra två vanligaste husdjur.

Därmed har det också blivit mindre nödvändigt att faktiskt äga dem i verkligheten.
Men före tillkomsten av nätet, och smarta telefoner, hade min familj en rad husdjur, IRL. Och frånsett en undulat jag glömt namnet på, mest känd för att han flög in i en high chaparall-kaktus och fick problem med synen, var alla de andra svarta katter.
Den sista av familjen Berglunds svarta katter var Sebastian. Han blev bortklemad av min farsa till den gränsen att han blev omöjlig att ha göra med.
Farsan som var allergisk mot katter erbjöd trots det husrum, färsk (enbart) leverpastej, nykokad torsk och en generell VIP-behandling till katten. Eller ”katt-ox´n” som mormor sa, eftersom han var kastrerad. (Kastrerad tjur = oxe ... man lär sig nåt varje dag).
Sebastians morgon startade, så fort han kände det minsta kurr i magen, med att han gick och trampade igång farsans klockradio. Därpå kokade farsan en portion torsk och under tiden den puttrade gick han omkring med katten på axeln så att han fick kika ut genom i alla fall två fönster, i olika väderstreck, innan frukosten serverades.
”Det är synd om Sebastian” sa farsan. ”Han är egentligen människa.”
Den här ”människan” låg PÅ vårt middagsbord varje gång vi åt och fick sig alltid lite till livs. Besökare reagerade ibland på detta upplägg.
Nu tror ni kanske att jag har upprätthållit den här djurvänliga inställningen i min egenproducerade familj, men nej. Jag har hårdnackat nobbat allt tjat om getter och hundar och katter. Med motiveringen att jag tycker för mycket om till exempel katter för att ha en. Det är ju mysigt och så, och eventuellt lär sig barnen nåt om empati och ansvar, men det är inte ens nära att vara värt det. För det första får man ytterligare en sak att oroa sig för, och för det andra så är ju kattsand inte särskilt fräscht.
Dessutom har ju andra familjer husdjur, så då kan man ju passa på – inte helt olikt mor- och farföräldrar, som bara suger ut det göttaste ur barnbarnen.
Ett husdjur by proxy som vi skämde bort var vår grannes katt.
Bil & Bostad-läsaren, psykologen och hobby-trubaduren Björn Svennerstams kisse ”Nisse” var en oerhört söt kattunge, på pricken lik Sebastian faktiskt, om man bortser från en vit prick på halsen. Vi kallade honom förresten hela tiden för ”Fegis” eftersom han till en början var nästan sjukligt skvätträdd.
En dag gjorde Björn misstaget att be mig utfodra Fegis, eftersom han själv skulle ut på en sväng med husbilen. Jag hade antagligen redan börjat muta honom med en del läckerheter från grillen, men nu hade jag ju fått ett direkt uppdrag från hussen. Och givetvis var det sen svårt, omöjligt skulle jag säga, att helt plötsligt och hjärtlöst börja neka Fegis vädjande blick.
Björn, som antagligen noterade att torrfodret hemma inte längre dög, frågade om jag hade fortsatt att mata honom, även efter hans semester var slut. Jag blåljög givetvis och gjorde sen också enorma ansträngningar för att sluta, men Fegis var på nåt sätt mer motiverad än jag.
Det gick så långt den sommaren att Fegis hittade en bakväg in till oss, via Björns förråd på baksidan, upp på vårt altantak, vidare till vår balkong och in genom en delvis öppen balkongdörr fram till vår säng där han satte sig på mig och jamade, av det man får anta var extrem hunger. Nu började vad som kan liknas vid en sängkammarfars. Jag plockade upp Fegis, gick ner på bottenvåningen och släppte ut honom på baksidan, men han var redan tillbaka i min säng när jag kom upp igen. Vi gjorde den dansen några vändor men det slutade förr eller senare – som ni säkert förstår – med att Fegis fick leverpastej igen.
Vad kan jag säga till mitt försvar? Jag gillar katter, och särskilt då andras.

Benny: Du vet ju jättelite om jättemycket. Jag tänker att du därför är lämpad för att berätta vad vi kan kallprata om, med människor vi träffar, låt säga på ett mingel. Vad pratar man med en ornitolog om ... eller en trummis? Ge oss ämnen till i alla fall tio yrkeskategorier.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!