För mycket info är lika med ingen info

Faktaresistens och filterbubbla. Två relativt nya ord som vi kan lägga högst upp i ordförrådet. Och gärna, på riktigt, förstå innebörden av. Vi är nämligen alla fast i ett stormens öga som de här fenomenen skapar.

Den första handlar om att fakta inte förmår trumfa magkänsla och den andra att vi – med god hjälp av digitala medier och vår egen tjurskallighet – riggat en tillvaro för oss själva där vi bara behöver lyssna på människor som tycker som vi. Som bekräftar det vi önskar vore sant.
Vi hade fel om Trumps chanser. Alla experterna hade fel.
Det kanske största enskilda inslaget som lurade oss var vår envisa tilltro, ja faktiskt ÖVERTRO, till information och vetenskap. Det här trenden som hängt med oss sen upplysningen kan nu, efter många allvarliga sjukdomssymptom, dödförklaras.
Vi har helt felaktigt trott att information är en valuta, en viktig spelmarker. Att det till och med är en demokratisk rättighet och en grundbult för vårt moderna samhälle.
Det amerikanska valet visar att verkligheten faktiskt fungerar precis tvärtom.
Trump är inte det första beviset, men definitivt det största och tydligaste, för att sanningen tappat allt sitt värde.
Sanningen är galopperande devalverad.
Precis på samma sätt som pengar förlorar även den sitt värde när det finns för mycket av den. Trycker man oändligt med pengar blir varje enskild peng närmast obetydlig, likadant är det tydligen med sanningar också.
Vi har fått så mycket information de senaste tio åren, så många argument för och emot, och vi tvingades lyssna till båda sidor, hur dumt det än lät, och vi gjorde det i vad som verkade vara en evighet. Till slut orkade vi inte längre.
Den här liknelsen haltar en aning märker jag. För att göra den mer korrekt måste vi även räkna in falska sedlar i den sjuka ekonomin.
Falska fakta, påhittad statistik och rena lögner rör om till den grad att det inte riktigt går att sortera för oss lyssnare, tittare och läsare – och då tenderar vi självfallet att, när det ändå är stört omöjligt att veta någonting med säkerhet, att välja den version av sanningen som vi helst VILL tro på.
Denna brända medielandskapets taktik slungar oss, som ni märker, tillbaka till en tillvaro helt utan information.
För mycket information och ingen information är alltså samma sak.
Därför biter ingenting på Trump. Därför biter ingenting heller på Sverigedemokraterna.
Och om jag vore nån av de svenska politiker som precis startat en egen nyhetskanal, skulle jag skämmas en smula nu. Skämmas en kort stund, för att sen gå in och radera alla spår av den – och helt enkelt skärpa till mig, och inte bete mig som en snorig nioåring som inte vill vara med och leka längre, när galoscherna inte passar.
Den här typen av systematiskt underminerande av fakta och objektivitet är nämligen ett av de största och mest kraftfulla odemokratiska verktygen.
I USA har det hetat leftwing-media i några år, och här i Sverige kallar högerextremisterna det för PK-media, men de två begreppen speglar exakt samma sak – ett sätt att diskvalificera fakta, och istället fokusera på, och spela på, känslor.
Logos får rejält på moppo här av ethos, för att snacka retorik-lingo.
Nu tror jag inte att Trump har kunskapen att bli en särskilt stark president. Jag tror inte heller att han har vare sig lust eller ork att bli det heller.
Han kommer att lämna över det hårda jobbet till gamla hökar och konservativa republikaner, vilket i vanliga fall skulle vara något av ett mardrömsscenario, men nu känns som den enda trösten.
Konstigt dock, att förlita sig på ett konservativt, lite väl kristet parti med family values från 50-talet som naturlig utgångspunkt.
Men, better the devil you know, you know.

Benny: Nu får du allt lätta upp stämningen litegrann. Berätta solskenshistorier, gärna med valpar och kattungar, eller nåt annat sött och oemotståndligt. Tack!
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!