Foto: Maria Wall

Säg inte nej eller ja – säg kanske

Benny undrar om jag tycker att Svenska Akademien har spelat ut sin roll, nu när den generella stämningen kring litteraturpriset blivit så usel på precis alla sidor. Men, jag tycker om traditioner. Och då menar jag givetvis inte svenska traditioner, vad nu det är.

Jag kan gilla nya innovationer och trender, men är ärligt talat minst lika nöjd när saker inte förändras. Kanske behöver vi en balans där.
I tider av blixtsnabb digitalisering och globalisering känns det tryggt när Wimbledon behåller sina regler och sedvanor år efter år. Och det var minsann en glädjens dag när FIFA återgick från Golden Goal till att spela förlängningar i mästerskap som de alltid gjort, 2 x 15 minuter, oavsett eventuella tåfisar som letat sig in i mål.
Men samtidigt ska det väl påpekas att Svenska Akademien faktiskt är ett obetydligt spel för galleriet. Där är ju för övrigt akademien i väldigt gott sällskap. Det allra mesta här i världen kan vi avfärda som ”i stort sett meningslöst”. Det kom ju Ford Prefect fram till redan i Liftarens guide till galaxen.
Känns någonting i livet lite för viktigt kan man alltid sätta det i ett större perspektiv, och på så sätt slipa ner kanterna litegrann. Till exempel den bedövande faktan att det finns några hundra ...
miljarder ...
galaxer ...
och i enbart vår galax mellan 200 och 400 miljarder stjärnor.
Vi harvar på här i vad som i praktiken är en grisblink i universums historia, och hinner på den korta stunden älska några kolbaserade organismer (läs: personer) – vilket dessvärre mest handlar om olika kemiska reaktioner i hjärnan – och det är väl egentligen allt.
Men, låt nu inte den här bluesiga beskrivningen göra er alltför nedslagna – den är mest till för att utom all tvivel bevisa att mycket, och framförallt Svenska Akademien, är en bagatell. Därmed inte sagt att vi inte ska låta dem hållas. Någonting ska vi ju hänga upp bra stories på, så varför inte denna institution som har i uppdrag att lyfta fram de som är duktiga på att berätta historier.
Nobelpriset är den högst aktade tävlingen för alla ämnen på skolschemat som inte är idrott, och jag tycker absolut att vi ska behålla alla dem. Vi kan ju inte bara hylla de som är bäst på kast med liten boll och 100 meter.
Orsaken till den senaste tidens dåliga stämning är heller inte akademien.
Det vi lider allra mest av – den omgivande nedskräpningen med åsikter – den står vi ju själva för. Det har blivit en av svenskarnas största hobbies – att i tid och otid ventilera åsikter ingen efterfrågat.
Sigge Eklund hade ett mycket klokt förslag för nån månad sen: att vi enbart får kommentera saker och fenomen som vi är osäkra på. Man får med andra ord bara spekulera, och transparent väga för och emot. Att vara bombsäker och basunera ut becksvarta eller kritvita åsikter gör ingen vare sig klokare eller gladare.
Själv föreslog jag en åsiktsfri vecka någon vecka sen.
Så här löd min Facebook-post.
”Hey alla. Vad sägs om en åsiktsfri vecka? Det skulle vara så skönt. Jag menar inte att vi inte ska ha åsikter, bara att vi alla behåller dem för oss själva i några dagar – inte håller upp dem som fula broscher framför andra hela tiden. Kan det vara nåt?”
Tyvärr fick mitt förslag överlag väldigt få likes och det var inte heller särskilt många som kommenterade den där posten. Men, jag ser inte det som ett problem, eller ens ett misslyckande. I sann 10-tals-anda – kännetecknad av Det Grundlösa Självförtroendet – väljer jag istället att tolka tystnaden som ett unisont erkännande av min idé.
Och förresten är de som inte håller med mig bara ”haters” och såna behöver man inte bry sig om.
Det har Benjamin Ingrosso sagt på ”Wahlgrens värld”.

Benny: Du har ju varit med ett tag, och sett tekniker komma och gå. Vilka är dina favoritmedier genom årens lopp? Hur står sig faxen mot Snapchat och telegrammet mot SMS:et?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!