Foto: Maria Wall

Kan I20-skogen åtminstone bli i20-skogen?

När jag var ung, men ändå begåvad med körkort, gjorde jag alltid strategiska vägval när jag skjutsade människor som var på tillfälligt besök i Umeå – för att staden skulle få visa upp sig från sin bästa sida. Vad jag egentligen var ute efter var att visa det perspektiv där Umeå såg ut att vara en lite större stad än den i verkligheten var – det tyckte jag att både staden, men framförallt jag, förtjänade.

Grubbevägen var ett självklart vägval på den tiden, om man skulle till Umedalen till exempel. Körde man bara tillräckligt långsamt kunde den trippen sträckas ut till säkert sju-åtta minuter. Och lyckades man dessutom hamna bakom ettans Ultra-buss kunde resan ta upp emot en kvart, vilket i alla fall tangerade storstadstider för pendling mellan två stadsdelar.
Jag såg helst också att det var fullt på läktarna när Sportspegeln rapporterade från ytterligare en Björklöven-vinst, samt att vrålet var öronbedövande när ”vi” gjorde mål.
Detaljer kan tyckas, men om inte jag värnade om Umeås image, vem skulle då göra det?
Vi väljer ju inte vår barndomsstad, men för alla som bor kvar på födelseorten faller det på oss att försvara den för resten av livet. Och är det några som ska snacka skit om den, ja då är det fortfarande enbart vi.
Försvaret handlar om överlevnadsinstinkt. Vi måste på ett rimligt sätt kunna motivera, för andra och oss själva, varför vi bor kvar. Där vi bor måste helt enkelt vara ett juste ställe – och uppfattas så – varför annars är vi kvar?
Det här var betydligt svårare förr i tiden kan jag säga, innan Umeå blev den moderna och faktiskt ganska spännande stad som den är idag.
Men en sak som består efter att vi fått nya stadsdelar som gör armkrok med byn Innertavle, när konstnärligt campus glänser med sina träfasader längs älven och en halv stad byggts kring Öbacka. Och långt efter att vi fick den där förvisso korta men ganska urbana (läs: coola) tunneln under Ålidbacken och efter att det faktiskt blivit nåt vettigt av ”staden mellan broarna”, kvarstår kolossen I20-skogen. Stor, trist och skräckinjagande med sin vildmarksaura.
I20-området är, så länge den får fortsätta att grina oss Stockholms-wannabes i ansiktet, en avslöjande blemma i Umeås ansikte. En enorm skogsmiljö mitt i staden som vår urbaniseringskraft helt uppenbarligen varit för vek för att ta kål på.
Den har heller inga tydliga kanter och avgränsningar, som en stadspark ska ha – oavsett om vi talar om städernas stads lunga, Central Park, eller ens Vasaparken i Stockholm, utan den hotar nästan att bli ÄNNU större känns det som. Som att den är så stark och ohotad i sin existens att den en dag riskerar att göra språnget över E4:an och börja annektera delar av Sandbacka, och förvilda omgivningar där bland rad- och hyreshus.
Jag önskar att det åtminstone gick att fantisera om att vi under min livstid täpper till den här enorma tårtbiten av staden, och fyller den med hus, betong och klotter, med lokaltrafik, kvarterskrogar och framförallt människor.
Vi vill ha grannar här i staden, inte granar.
Och som en hånfull tillbakablick på den här bjässen vill jag då att vi lämnar en liten miniatyr av en skog i mitten, till vilken vi kan återvända i framtiden och fira vår stadsmässiga seger över bonniga grusvägar, fula skyttevärn och alla dessa förfärliga kalhyggen som den hyste så länge.
Jag minns fortfarande, och det är väl ett bra mått på min fåfänga och känslighet inför staden Umeå, när Tegs SK värvade den hårdföre engelsmannen Gilles Stille och en av hans första kommentarer om sin nya hemvist var ett lätt förvånat:
”... ni bor som i en ... stor ... skog.”
Skulle vi i åtminstone kunna börja stava området så här: i20-skogen?
Det låter ju i alla fall mer modernt och digitaliserat 2000-tal.

Benny: du är ju inte helt opolitisk – även om det är svårt nuförtiden att sätta dig i ett fack. Men, vad har du för syn på de idéer som finns att göra Norrland självständigt?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!