Foto: Maria Wall

Solidaritet är inte kommunism

Det är lite illavarslande hur intresserade svenskar har blivit av amerikansk politik, de senaste ... låt säga tio åren. I alla fall om man betänker hur kliniskt ointresserade vi är av i princip alla andra länders politiska landskap, och med vilket lågt engagemang vi engagerar oss i vårt eget. (Och nej. Plattityder på Facebook räknas INTE.)

Den här gången är det ju dock lite annorlunda, med tanke på det är USA:s första kvinnliga kandidat någonsin mot ja, ni vet vem.
Och därmed blir det stor show, med höga insatser dessutom, eftersom utfallet kommer att få stor inverkan på resten av världen.
Tror vi i alla fall.
Den tesen kan ju faktiskt bekräftas eller förkastas nu, om Donald Trump mot all förmodan och allt förnuft skulle vinna. För om det inte blir fullkomligt kaos med honom vid rodret, då kan vi ju alla slappna av och sluta oroa oss för vem som blir världens mäktigaste man, eftersom den rollen då bevisligen är den av en galjonsfigurs, och att det egentligen är andra krafter, det vill säga pengar, som styr. Och även om Mammon är en dålig förebild är hen i alla fall förutsägbar, vilket då går att förhålla sig till.
Men ... sååå himla mycket bättre är vi faktiskt inte i Sverige. Det är samma grundkraft som guidar även oss, bakom pengarna – egoismen.
Trump är bara en sån tölp att det blir glasklart därborta, när han hittar på saker som amerikanerna vill höra. Som att han ska bygga en mur på gränsen till Mexiko och att det (av någon outgrundlig anledning) kommer att bli mexikanerna som får stå för notan.
Men ej heller vi verkar vilja dela med oss av kakan längre. För att mörka den egoismen brukar de som uttalar sig på det sättet låtsas värna om våra pensionärer, eller så syftar man stolt bakåt i tiden mot ”våra förfäder” med en underton av att de roterar i sina gravar över hur vi förvaltar deras ”arv”.
Först ut var givetvis Jimmie och gänget, men sedan SD så att säga bröt isen, har allt fler politiker ventilerat liknande idéer.
Senast Busch-Thor när hon plötsligt försvarade Sverigedemokraterna genom att hävda att de INTE är ett rasistiskt parti. Det faller ju litegrann på sin orimlighet eftersom det antagligen är svårt att hitta ett parti, vilket som helst, som är helt befriat från rasistiska inslag.
Om det är en ren överlevnadsteknik politiskt, att försöka tjuvsegla lite på de främlingsfientliga vindarna, eller om de verkligen tycker så där är svårt att säga – men båda alternativen är oavsett lika usla.
Men tillbaka till Clinton vs Trump. Faktum är att demokraterna aldrig i historien ”försvarat” tronen tre mandatperioder i rad, vilket skulle tala för republikanerna. Men så är det som sagt inget vanligt val – inte ens republikanerna är ju särskilt förtjusta i Trump. Förutom de som är förtjusta i honom – de är helt tokiga. I honom.
Men faktum är att inte bara Trumps anhängare, och SD-sympatisörer, utan de allra flesta av oss faktiskt har anledning att vara upprörda – vi blir bara upprörda på fel saker. På staten, på främlingar, på politiker, på tiggare och på varandra. Men problemet är inte (som det kan verka) att kulturer eller religioner krockar, utan problemen kokar istället ner till nåt så grundläggande som resursfördelning.
Den senaste siffran som florerat är att den rikaste procenten i världen äger lika mycket som alla vi andra tillsammans och det är på alla sätt ohållbart. För även om världen alltid varit orättvis, har den aldrig varit lika transparent som idag vilket gjort skillnaderna förskräckligt tydliga, och konsekvenserna exponentiellt större.
Dessutom hade vi väl en förhoppning om att vi skulle komma tillrätta med orättvisorna med tiden – inte göra dem värre.
Och med det sagt verkar det vara nödvändigt att poängtera för alla ex-militärer som saknar kukmätningsövningar som ”Nordanvind” och old-school-moderater som inte förstår varför alla inte bara kan klara sig själva: solidaritet är inte kommunism.

Benny; nu är det alldeles uppenbart höst, om man använder sig av den traditionella indelningen med fyra årstider. Samerna har som bekant åtta, men varför stoppa där? Kan du inte ge oss Bennys almanacka – med dina tolv årstider, som du tycker att året borde indelas.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!