Brian – makes people talk

Benny är ju en modern man som hänger med så gott han kan. Det betyder att han når den högsta nivån som en manlig 50-talist är mäktig – det vill säga att han är reaktionär OCH konservativ på samma gång, och att han själv väljer när han vill vara det ena och det andra. Själv är jag mer eller mindre likadan.

Jag är till exempel övertygad om att det vore fantastiskt kul att spela datorspel ... men det ligger liksom inte riktigt för mig. Jag saknar det inte idag och det vore väl oklokt att medvetet skaffa sig ytterligare ett beroende enbart för att visa den yngre omvärlden att jag minsann är ung till sinnet. Pokemon Go orkar jag inte racka ner på, det får ju trots allt folk ut på promenader (även om de ser rätt koko ut under tiden), vilket borde kunna räknas till spontanidrott om man inte är alltför trångsynt.
Men du frågar Benny, den här veckan, om saker som inte går att göra med datorer? Det är ju supersvårt att säga eftersom i princip allt som går att göra går att göra antingen bättre, enklare, eller billigare med datorer och uppkoppling.
Men en sak som ”den äldre generationen” brukar nämna för mobilgenerationen, istället för att gömma sig bakom mobiltelefonerna, är att mötas. I den så kallade verkligheten. Tyvärr är ju de lika dåliga som alla oss andra svennar på att interagera med omvärlden.
Här finns det massor att lära och göra.
Jag och N och M var i New York förra veckan och hade den enorma turen att stöta på Brian på en bar nere i SoHo. Han, västvärldens kanske mest analoga person, skulle förresten ha fnyst, alternativt börjat slåss, om vi ens hade försökt förklara moderniteter som Pokemon Go för honom.
Han saknade stolt telefon, dator, uppkoppling och allt som hör därtill, som Facebook. Han skötte sina telefonsamtal från barens fasta lina, han spelade munspel, berättade skrönor, drack kanske lite väl mycket, men interagerade med folk som ingen jag tror jag mött tidigare. Som en fjortonåring på Snapchat – fast i den fysiska verkligheten.
”Hey man, what the hell is up with the hat?!”
Så började vår historia med Brian – som skulle vara halva dagen och långt in på kvällen. Han gastade åt mitt håll, förstod jag, gällande den hatt jag just köpt. Men i botten av hans New York-jargong hördes omedelbart en värme och en vilja att mötas, om än förklätt och presenterat som en utmaning.
Jag chansade på att han innerst inne var en snällis och började gaffla tillbaka. Han lovade ganska snart att infria vårt önskemål om att få höra old school-jazz downtown under lördagseftermiddagen. ”I´m gonna show you guys the old city”, sa Brian och snart satt vi i en taxi mot ”Pub 55”.
Resten av kvällen presenterade han oss som sina nya vänner från Sverige, för en brokig samling människor – vars enda gemensamma nämnare verkade vara jazz och barer – och han samlade på vägen även några nya.
Vi hamnade senare hemma hos Brian, som sjöng och spelade gitarr. Jag önskade Bob Dylan-låtar (han gjorde för övrigt en mycket bra version av ”Love minus zero”) och vi drack vårt six-pack som vi plockat upp på kvarterets Deli.
Vi fick till slut näst intill fly från vår nyfunne vän, och när han insåg att han inte kunde hålla oss kvar – ens med en låt till eller en historia till – gastade han barskt ”Al’right guys, get the hell outta here” som om vi varit stört omöjliga att få ut ur lägenheten, när sanningen vid det här laget var precis tvärtom. Men blinkningen i ögonvrån trumfade orden – den var ett tack för att vi hade tagit oss tid att möta honom.
Det tycker jag kan bli allas vårt uppdrag, att försöka göra utan datorer. Att möta varandra och tilltala varandra – om än bara med ett ”Hej” eller ”Hur är läget?” – särskilt om vi är främlingar vid tillfället.
Det är härligt att bli sedd, att bli erkänd – något vi ständigt försöker uppnå via nätet, men inte riktigt lyckas med, hur mycket vi än försöker.
Brians buffliga vänförfrågan där i baren blir därför månadens härligaste.

Benny: När vi ändå är på ämnet – kan inte du göra en liten uppställning över när du är reaktionär och när du är konservativ?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!