Foto: Maria Wall

Balans mellan förnuftigt/trist och dumt/kul

Folks intressen är allas egna privatsaker – såvida det inte är olagligt förstås, eller skadar andra – och det är inte alltid som man kan lista ut vad för hobbies och böjelser folk har.

Men, en markör, ett lackmuspapper, över vad folk generellt är intresserade av, kan man dock hitta på närmaste pressbyrå som alltid presenterar en en lista över detta.
Här, bland alla de glossiga magasinen, representeras väldigt tydligt vad vi svenskar går igång på.
Det här var förresten ännu tydligare en gång i tiden, pre-internet. Före det att vi kunde googla och surfa runt bland det som intresserar oss, hemma på kammaren.
Då var pressbyråerna ett fysiskt och analogt google och man kunde få en hel del ledtrådar till folks personligheter genom vad de stod och snålläste för tidningar.
Någon som var i branschen förklarade och förtydligade för mig en insikt man kunde dra från det här på ett mycket tydligt sätt:
”Du måste tänka på att de här tidningarna står i hyllan för att de säljer. Magasinshyllan på en Pressbyrå är väldigt konkurrensutsatt och de blir därför en direkt återspegling av vad folk gillar. Om tidningarna inte säljer är de borta nästa månad – så enkelt är det.”
Jag hade aldrig riktigt tänkt på representationen av titlarna på det där viset. Jag trodde att någon gjorde väldigt dåliga affärer på alla tatueringstidningar som var många redan då – långt innan det blev helt normalt att gadda sig – före det nästan har blivit konstigare att INTE vara tatuerad. Eller att det såldes titlar som ”Over 60” med paranta, blå-grå-håriga damer på omslaget. Eller alla biltidningar. Det har ju alltid funnits märkligt många Classic Automobiles-magasin och Byt&Sälj och så vidare – men de har alltså alltid stått där av en anledning.
Och folk gillar verkligen bilar – så är det bara ... och vem är jag att säga emot? Det ÄR nåt speciellt med bilar som både är maskiner, konstverk och kultur på samma gång när de utförs på rätt sätt. Livsstilsprylar verkligen, som dessutom kan vara värdefulla.
Och det här är väl kanske den typ av tidningar som jag tjuvläst mest (kanske delvis för att det är helt ok att kolla i biltidningar:).
Jag var då i jakt på främst två saker.
För det första, det senaste indexet över prisbilden för Volvo P-1800 – eftersom jag ägde en sån i många år och därefter om nån var i färd med att ge bort fräscha varianter av någon av mina favvo-bilar, till att börja med en Ford Mustang, gärna från -67 och gärna en Fastback, eller alla hiphopartister från Comptons favorit – en Ford Galaxie.
Sedan dess har jag i fantasins värld fokuserat mest på just muscle-cars – av vilka Ford Mustangs modeller väl är en del av. Muscle-cars är lite mindre amerikanska bilar med alldeles för stor motor, som en Pontiac GTO eller en Plymouth Cuda.
Men det har fått stanna vid fantasier, givetvis. Den gång jag kom närmast en amerikanare var när jag och Y fick våra två barn, och vi behövde en bil med plats för en tvillingbarnvagn – då ringde jag faktiskt på en Chevrolet Caprice (badkarsmodellen) som var till salu i Norrköping.
Den affären var faktiskt i hamn när farsan kom in från ena flanken och fullständigt förbjöd mig att köpa den där bilen.
Hans hot om att helt dra tillbaka all tänkbar praktisk support fick mig på om inte bättre så i varje fall förnuftigare tankar.
Resultatet blev en Toyota Camry, klokt och lite svennigt och givetvis mycket mer mil för varje tankning, men också betydligt tråkigare.
Ibland måste man faktiskt göra saker som KÄNNS bra och inte bara ÄR bra.
En balans med stark övervikt för det förnuftiga ska givetvis råda, men inte på bekostnad av allt som är lite dumt men väldigt kul.
Så jäkla långt är inte livet att man kan skjuta upp allt dumroligt till framtiden.

Benny: Vilka är de grejer som faller in under ”lite dumt men väldigt kul-kategorin” för dig? Vilka har du slutat med och vilka bjussar du fortfarande dig själv på?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!