Foto: Maria Wall

Skillnaden på kattskit, kattguld och guld

Benny vill den här veckan att jag skriver om auktioner, och det gör jag gärna, utan att ha något särskilt djupt förhållande till dem. De brukar hållas i bondromantiska miljöer och är i grunden tidlösa på ett melankoliskt sätt som låter en gå i barndom för en stund. Utöver allt det gör auktioner ytterligare en sak – de gör det väldigt tydligt att kunskap är A och O här i världen. Det är helt enkelt en bra egenskap att se och veta skillnad på kattskit, kattguld och guld.

Har man information – kanske till och med kunskap – om gamla serviser och möbler och annat jox öppnas ju också möjligheterna till att göra bra affärer.
Att köpa billigt det som är värdefullt.
Sitter man inte på den informationen, som fallet är för mig (med undantag från möjligtvis LP-skivor) famlar man i blindo på auktioner och loppisar, vilket i längden reflekterar negativt på hur kul man tycker att det är.
Men, jag förstår att det är berusande och beroendeframkallande att då och då upptäcka de där fynden ... abysserna – som bara är synliga för de kunniga – mellan utsatt pris och verkligt värde.
En modern tjänst som har slagit mynt av en sån, institutionaliserad, diskrepans måste jag passa på att nämna, bara för att den är så smart. Zeek är en digital marknadsplats som mäklar presentkort mellan de som inte har användning för dem (jubilaren) och de som verkligen är i färd att köpa någonting från den som utfärdat det där presentkortet.
Exempel: jag får ett presentkort på en sportaffär till ett värde av 100 kronor. Men eftersom jag inte har planerat att köpa någonting på den sportaffären inom en överskådlig framtid är värdet för mig inte ens nära de 100 kronor som står på kortet, och därför kan jag tänka mig att sälja den här fordran för kanske sjuttio kronor till någon som står precis inför sitt köptillfälle. De får betala 80 kronor för de här hundra och Zeek skär emellan och tjänar en slant de med.
En klassisk win-win-win-situation.
Det här start up-företaget blev i fjol utsett till en av de starkaste digitala innovationerna i världen – bara för att folk envisas med att köpa saker till varandra utan att ha en aning om vad personen vill ha och därmed va’ tusan de ska ge bort.
Men vem vet egentligen vad saker är värda? Och ännu knivigare: Vem är det som bestämmer det? Det är ju i grunden som med valutan kontanter. Pengar har ju sitt värde enbart därför att vi alla kommit överens om det, att vi erkänt att en papperslapp där det står 100 på faktiskt också är värd etthundra kronor.
Likadant är det med en gammal bil eller en tavla – saker är värda exakt det någon är villig att betala för den, och ingenting annat.
Auktioner gör också detta oerhört tydligt – att det är stor skillnad på att köpa saker och på att sälja saker – eftersom det är sällan vi värderar det där som är till salu, mitt emellan, likadant.
Därför blir det köparen som är kung, om hen har bara lite pokerface, eftersom de inte är tvingade att ingå i något avtal. Återigen blir det effektivt att inte blanda in hjärtat i affärer, och klokast är det i praktiken att enbart köpa saker som man INTE vill ha – bara på det viset kan man vara säker på att pruta ner priset maximalt.
Tyvärr kommer man då att bli omgiven av prylar man inte vill ha, med den klena trösten att alla varit fynd.
Det här förklarar varför jag är en dålig köpare – att jag vill ha grejer jag gillar och jag inte gillar att krusa folk – men jag lyckas även vara en urusel säljare, vilket borde vara på gränsen till enkelt. Men jag baissar gärna värdet på sånt jag ska sälja, erkänner i förhand saker som fallerar, allt för att ha ett rent samvete antagligen.
Således är det återigen dags att citera Krösus Sork, som glasklart sammanfattade effektiv kapitalism i Bamseavsnittet om Åsnan.
”Vaddå, inget fusk? Hur ska man då kunna göra bra affärer?”

Benny; vi köper och säljer saker mest hela tiden. Vilka är dina bästa köp och dina bästa försäljningar? Kan vi få en lista över tre på båda de kategorierna, tack.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!