Foto: Maria Wall

Arkitektur och otur

Krönikekamrat Benny bor och verkar som alla vet i centrumfyrkanten i Umeå, vilket de senaste åren varit aningen bökigt. Karlsson undrar den här veckan om även vi andra är ”övervänt” på att city ska bli klart nån gång. Men jag tänker inte så längre. Förr om åren kunde jag vara irriterad över att det är avstängt här och där, att det alltid pålas nånstans och att det är fult och stökigt lite varstans. Det det är jag inte längre, jag tycker snarare att det är lite härligt.

Vid nåt tillfälle gick det upp för mig – att det är precis så det ser ut i en stad som mår bra. New York är alltid en enda stor byggarbetsplats, likaså London och Stockholm. Det är bara att vänja sig vid att kryssa mellan byggställningar och avstängningar – det betyder att man bor i en stad som är på väg någonstans, och städer är som hajar, de måste röra på sig för att må bra. Det betyder samtidigt att det aldrig (förhoppningsvis) blir klart heller.
Det hindrar oss dock inte från att bli störda av vissa byggen.
Rådhusparken till exempel är ju ett utdraget projekt där man inte heller ser några tydliga framsteg – varje gång man tittar till parken är det bara stökigt och ofärdigt på ett lite annorlunda sätt än förra gången.
Men förhoppningsvis blir parken fantastiskt fin, välplanerad och välbesökt när den står klar. Det är någonting man vill ha tillbaka från projekt av det här slaget, som vi sponsrar via skattsedeln – att de fyller behov som de är satta att adressera.
Så är ju inte alltid fallet.
Ombyggnationen kring Grön eld uppe vid tågstationen är ett väldigt bra exempel på ett väldigt dåligt exempel.
För det är tydligen klappat och klart däruppe. Avslutat och besiktigat. Det var så där det var tänkt, i den mån det har tänkts alls.
Jag tror att många Umebor har hållit inne med kritiken eftersom de gjort det logiska antagandet att det som finns där på inget sätt kan vara ett slutresultat. Man har gjutit fast det utsökta glasverket, djupt dessutom ... (visst ser Grön eld lägre ut än tidigare?) i en komiskt överdimensionerad plattform, de har rensat ytan på övriga inslag och tillåtit en provisorisk uteservering som verkar vara uppspikad av en oengagerad högstadieklass.
Summa summarum: missnöjet bubblar.
Högst oväntad reaktion på det: bot och bättring. Tydligen ska kommunen – vilket förr eller senare handlar om de människoliknande varelser vi kallar tjänstemän eller byråkrater – ha insett det fasansfullt uppenbara, att det där dög faktiskt inte.
Fortsättning följer med andra ord.
Det nya badhuset, några kvarter bort, blev heller inte som utlovat. Jag minns eleganta, arkitektskisser med trä och glas men det slutade med en fingerborg av svart plåt.
Jag misstänker att vi kommer att klia oss i huvudet om tjugo år när vi betraktar Navet och undra ”hur gick det där till?”.
Som vi gör idag när vi ser på biblioteket. Och då menar jag inte Väven – som är en stilren och modig byggnad, och kommer att fortsätta vara det. Jag menar vårt gamla Stadsbibliotek som tjänade oss mellan 1985 och 2014. Det här schabraket var ett efterlängtat tillskott när det ersatte den jordparkering (!) som var det enda som fanns på den platsen tidigare, men har nu, i 10-talets ljus, förvandlats till en provocerande ful byggnad. Vi har en rad såna där 80-talskåkar i stan, som försöker göra sig till och visa att de minsann inte är några trista 70-talskolosser, men som bara blir löjliga med sin trista utformning och inställsamma, rosa, tegel.
Det kanske är med arkitektur som med precis allt annat här i världen. Att om man går till en genomsnittlig aktör, dessutom med en begränsat budget – då kanske resultatet inte heller blir fantastiskt och minnesvärt, utan precis vad man betalat för, det vill säga tämligen mediokert.
Hoppas förresten att marknaden kan blåsa liv de där kvadratmetrarna nu. Men, jag vetetusan vad vi saknar, som fölk dessutom är villiga att betala för, nu när vi har gratis parkering utanför Avion och Ikea.

Benny: du känner ju stan utan och innan, du gillar att promenera och historieberättande. Kan inte du lista de tio hus i stan som har de mest spännande historierna, och gör en stadsvandring kring de tio anhalterna?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!