Bilar från A till Ö: Ashley – snygga skal

Ashley-bilarna var vackra att se på, men de var egentligen mest yta. Under skalen på de flesta av modellerna fanns ålderdomliga konstruktioner som tidigare hade varit helt andra bilmärken.

I Storbritannien, precis som i andra länder, var andra världskriget en tid då människors privata konsumtion fick stå tillbaka till förmån för krigsinsatsen. Underhåll och reparation av personbilar stod inte högst upp på prioriteringslistan. Bensinen ransonerades tidigt, och 1942 ströps tilldelningen till privatpersoner. Endast personer med särskilt tillstånd fick köpa bensin. Många personbilar stod stilla och förföll.
Efter kriget började vissa brittiska bilägare, framför allt ägare till försummade Austin Seven och Ford Popular, ”klä om” sina bilar. Man tog bort den rostiga plåten och klädde på chassiet en skinande kaross i det nya, spännande materialet glasfiberarmerad plast. Och när man ändå klädde om kunde man ju passa på att skaffa sig en mer fartfylld look med en sportbilsliknande kaross. Det var oftast samma gamla chassier och motorer under skalet, så de nyekiperade bilarna var ju fortfarande inga racerbilar. Den enda skillnaden var väl att karosserna av glasfiber var lättare än plåtkarosserna. Men klädbytet gjorde kanske att de nygamla bilarna kändes snabbare.

Vid Robin Hoods sida
Dessa glasfiberkarosser fick en speciell benämning: Specials. Under en period fanns det ganska många små karosserifirmor som göt specialkarosser till gamla bilar. En sådan firma var Ashley Laminates, som grundades 1954 av Keith Waddington och Peter Pellandine. De höll till i en verkstad vid puben Robin Hood i utkanten av staden Loughton, i grevskapet Essex, några mil nordost om London. Pellandine bodde i Woodford, några kilometer söder om verkstaden. Hans bostad lär ha hetat Ashley (eller möjligen Ashleigh) och det sägs att det var därifrån han fick firmanamnet (både Pellandine och Waddington är tyvärr döda, så man kan inte fråga dem).
Som bilmärke betraktat var Ashley mycket speciellt. På de flesta av Ashley-modellerna var det egentligen bara det som syntes utifrån som tillverkades i den egna fabriken. I stort sett allt som fanns därunder kom från andra bilmärken. Än mer speciellt blir Ashley om man betänker att de delar, som fanns under skalen på de tidigare modellerna, framför allt var chassier från begagnade bilar. Så var det med bland annat modellen 750. Den hette så för att den byggdes på Austin Seven, som hade en 750-kubiksmotor. Till modellen Sportiva, som kom 1961, fanns det ett Ashley-chassi, men det är oklart om det verkligen konstruerades av Ashley Laminates.
Innan Peter Pellandine började med glasfiber arbetade han som formgivare hos karosseriföretaget H. J. Mulliner, som bland annat byggde karosser åt Rolls-Royce. Pellandine verkar ha varit en rastlös själ som ständigt behövde nya utmaningar. Efter bara något års glasfibergjutande tillsammans med Keith Waddington lämnade han Ashley och startade ett liknande företag, Falcon Shells. Inte heller detta höll han på med särskilt länge. Han flyttade till Nya Zeeland och sedan till Australien, där han experimenterade med ångdrivna sportbilar.

Bar ut och in
Keith Waddington och hans anställda fortsatte trängas i den lilla verkstaden vid Robin Hood. Det berättas att den första arbetsuppgiften varje morgon var att bära ut färdiga karosser på gården, så att man skulle få plats att arbeta. Och det sista man gjorde innan man gick hem på kvällen var att bära in dem igen. Så höll man på några år, men sedan flyttade man till större lokaler i Upshire, några kilometer norrut. Men företaget behöll lokalen vid puben, som hade ett bra läge intill väg A104, och använde den som utställningslokal. Efter ytterligare något år revs dock denna byggnad, enligt uppgift för att Robin Hood skulle få en större parkering. Varför i hela friden en pub behöver en stor parkeringsplats, det kan man förstås fundera över, men detta är ju en artikel om Ashley och inte en recension av engelska promillegränser.
Ashley slutade sälja sina bilmodeller 1962. Företaget fick konkurrens från ”riktiga” brittiska sportbilar som folk faktiskt kunde ha råd med, till exempel MG Midget. Dessutom hade många biltillverkare vid denna tid börjat med självbärande karosser. Att byta skal på en sådan bil var förstås mycket mer komplicerat än att montera en ny kaross på en ram.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!