Foto: Maria Wall

Till alla er som har svårt att bli entusiastiska i grupp

Nix, Benny. Som du kanske redan misstänkt har jag har aldrig varit scout. Jag tillhör alltså INTE den typen som alltid är redo ... för regnställ, skavsår, blåbärsris och kokkaffe över öppen eld. De kan vara en av de klubbar jag varit längst ifrån att ansluta mig till.

längst ifrån att ansluta mig till.
Jag är dock inte helt avskärmad från gemensamma aktiviteter av det där slaget. Det var ju 1 maj helgen som gick, och då kom jag att tänka på våra förstamajdemonstrationer som tågade från Böleäng in till stadens centrum.
Vi var alltså ute och vandrade vi också, och vi sjöng en hel del vi med (egentligen bara Internationalen om jag ska vara ärlig), och vi lärde oss saker – om arbetarklass och borgare, om hjältar och nolltaxerare.
Men det är väl det enda, frivilliga, medlemskap av den sorten som jag haft – bortsett givetvis från alla idrottssällskap som jag har varit en del av.
Men mest troligt har de alla ungefär samma syfte, oavsett om det handlar om scouter, bokklubbar, hejarklackar, cheerleading (som absolut inte är samma sak som den nyss nämnda) eller intresseorganisationer av andra slag – nämligen det att erbjuda en gemenskap vi kan få bli upptagna i och bidra till.
Jag var på konferens för några månader sen när en störtskön deltagare, som motivering till varför denne inte, ja ... vad ska vi säga, ”lekte med de andra tjurarna ... och stångades han med”:
”Jag har väldigt svårt för att bli entusiastisk i grupp.”
Jag la den på minnet, helt övertygad om att jag kommer att få användning av sägningen.
Att jag är så säker beror på följande: Varje gruppering, som vi kan överväga att bli en del av, kommer utan undantag att ha en medlem som man inte vill ska representera en själv, någon man inte vill riskera att bli förknippad med.
Det beror på en märklig diskrepans som finns mellan vad vissa människor gör och vad de människorna tror att vi andra tycker om det.
Förvånansvärt många som uppträder förvånansvärt dumt verkar, FÖRVÅNANSVÄRT nog, inte reflektera över det själva. Ni vet, de som man får skämmas för eftersom de själva verkar sakna den förmågan.
För en tid sen lärde jag mig att det här inte är några avvikande, enskilda, trallgökar, utan en del av mänskligheten som lider av Dunning-Kruger.
Det jag ska avslöja nu är ett vetenskapligt bevisat fenomen, tro ingenting annat – Dunning-Kruger-effekten som den heter, efter fenomenets upphovsmän.
Den innebär att den som är inkompetent i olika typer av tester eller sociala situationer, olyckligtvis använder samma mentala ”verktygslåda” när han eller hon ska avgöra hur de själva nyss presterade.
Tydligen ska en majoritet av de som hamnar bland de tio sämsta procenten på ett test helhjärtat tro att de har presterat bland den BÄSTA tredjedelen – i varje fall klart över medel.
Det här är en dubbel förbannelse.
Den som är inkompetent är alltså, också, oförmögen att förstå just detta.
David Dunning och Justin Kruger sammanfattar:
”Den inkompetente har en felaktig uppfattning om sig själv, den kompetente om andra.”
Det här låter ju för bra – eller åtminstone för roligt – för att vara sant, men tydligen ska fenomenet ha bekräftats i en rad uppföljande tester.
Nu menar jag inte att just scouterna skulle vara extra utsatta för det här, bara för att jag dras så lite till dem.
Jag går gärna i skog och mark och fjäll, bara förutsättningarna är de rätta. Läs: bara gruppen som gör det inte är för stor.
Jag har som sagt svårt för att bli superentusiastisk i grupp.
PS. Det enda sympatiska med Dunner-Kruger-effekten är att vi alla har områden där vi är klantarslen, utan att förstå det ... så den enda kvarvarande möjligheten vi har, för att undvika D-K-effekten, är att bara syssla med sånt vi kan.
Fast, näe ... det funkar ju inte heller. DS.

Benny: det finns en grupp på Facebook som ”älskar forskning” och postar fyndigheter ... Känner du till den, och vilka vetenskapliga fakta har fascinerat dig mest genom åren?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!