Foto: Maria Wall

Beröm och komplimanger var enklare förut

Ahh ... Benny efterfrågar positiva tankar och beröm den här veckan, och ganska snart står det klart att det beteendet är betydligt svårare än att racka ner på folk och göra sig lustig på andras bekostnad. Men, kanske är det bara en vanesak?

Vi är sällan lika engagerade och uttrycksfulla när vi berömmer folk, jämfört med när vi ska kritisera någon eller något.
Fasen! Nu trampade jag i kritik-klaveret. Det ska egentligen vara ett helt neutralt ord, men har med tiden fått en rätt och slätt negativ betydelse. Men kritik kan vara både positiv och negativ, såklart. Eller ”konstruktiv”. Uttrycket ”konstruktiv kritik” används traditionellt av någon som fått väldigt negativ och hård kritik som önskar att den kunde ha varit lite mildare och snällare.
Uppgiften att ge beröm är en övning jag upplever hade varit enklare för tjugo år sen, när man på ett framåtsyftande sätt identifierade sig med de författare, artister, politiker och profiler man gillade. Nu gör vi snarast tvärtom – hittar en position via de saker vi INTE gillar. Det beror nog delvis på högre ålder, men minst lika mycket på det här transparenta, delbara samhället vi tvingas leva i.
Utbudet på saker att ta ställning för eller emot, och ha åsikter om, är oöverskådligt, och dessutom förändras ju de sakerna och tingen hela tiden. Änglar faller ner från himlen och blir vanliga solkiga människor de med. Till och med Bob Hund devalverar sig, börjar kalla sig Bergman Rock och är plötsligt bara ett hyfsat band med ett lite märkligt sound. Och så fort man börjar hävda att ”House of Cards” är bra så släpper de en säsong som är en skugga av inledningen och råkar man säga att man gillar Barack Obama är han plötsligt en av de mest krigiska presidenter landet har haft.
Ni förstår vart jag är på väg, visst?
Saker vi gillar kommer förr eller senare att sluta upp med att vara så där bra och unika, och då har man så att säga målat in sig i ett hörn. Då är det betydligt mer ovanligt att sånt vi hatar gör ett kvalitetsmässigt och ideologiskt lappkast och förvandlas till någonting vi älskar. Därför är det enklare att positionera sig via det vi ogillar – det är helt enkelt mer konstant och pålitligt.
Jag till exempel kommer aldrig att börja gilla Kardashians-sekten, eller Skavlan, eller Kanye West – den saken är säker.
En annan modernitet som gör det svårt, hart när omöjligt, att förbehållslöst beundra fenomen, är just det – att vi alltid får förbehåll presenterade för oss från alla kanaler och väderstreck. Ingen klarar den genomlysning som informationssamhället på 10-talet kan framkalla.
Vi vet helt enkelt för mycket om våra förebilder för att kunna hänge oss. Före vårt kära internet var profilerna i stort sett gåtor, och den vaga bild vi hade av dem fick man kämpa för att pussla ihop, och den blev till stor del ett resultat av våra egna förhoppningar. Denna fantasibild blev därmed automatiskt någonting vi älskade, kände oss delaktiga i och även blev tvungna att försvara. Med populärkulturella näbbar och klor.
Av dessa anledningar måste vi vara restriktiva när det gäller offentliga hyllningar och ståndpunktstaganden – och enbart satsa på dem som har ett överflöd av talang, stark integritet, stor ödmjukhet och en säregen stil. Tänk Filip Strage eller Håkan Hellström. Eller Gunnel Wåhlstrand.
Vad vi bör leta är ett uttryck som är större och därmed viktigare än slutresultatet.
Exempel; det spelar ingen roll att Djokovic slår Federer i alla viktiga matcher. Den überelegante, femspråkige fyrbarnspappan håller sig så konsekvent till sina övertygelser och sin stil att det nästan är vackrare när han förlorar. (Det där sista menar jag inte alls ... det bara lät bra.)
Vad jag menar är att jag gillar folk som håller fast vid sina principer – eftersom det är så svårt.

Benny; Groucho Marx lär ha sagt: ”Om du inte gillar mina principer ... så har jag andra.”, är inte det roligt? Platsar den på en topp-10-lista över det roligaste du hört?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!