Foto: Maria Wall

Om plättar och pannkaka

Det finns strider man kan välja och strider man kan undvika. Så jag känner mig lyckligt lottad som inte heter Horace Engdahl och varit gift med Ebba Witt-Brattström. Tänk att få en hel bok skriven om sig själv och ett äktenskap som trasats sönder av interna konflikter och som Sveriges alla kulturknuttor ska syna och granska för att se vad som är ”litteratur” och vad som är ”ge tillbaks” på ett mycket privat plan.

Nej huvva för att ha ett bråk med denna kvinna som jämför sig både med Märta Tikkanen och August Strindberg. Fast hade jag skrivit recension hade jag nog gjort jämförelser med Anita Lindbloms memoarer, där kan man tala om bitterhet!

Slitsamt att vara gräsrot
Ämnet som Nicklas gett mig att skriva om; ”Vilka är dina längsta, värsta, bästa eller mest infekterade bråk du varit inblandad i.” Ja jag är ju nu varken Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Vilhelm Moberg eller August Strindberg vilka samtliga är exempel på stridstuppar som härjat på den intellektuella parnassen. Mina bataljer har utkämpats på betydligt lägre nivåer i samhällsdebatten.
På det lokala planet har jag engagerat mig i några politiska fejder kring skolor. Den som skulle byggas på Ålidhem 1977 i Dungen dit man kallade 377 poliser för att genomdriva beslutet, samt när vi i 80-talets mitt demonstrerade för att få ha kvar skolan på Sofiehem. Det första slaget förlorade vi, det andra vann vi. Men slag av denna sort är alltid infekterade och jobbiga. Jag förstår byabefolkningen i Botsmark och andra byar som slåss för sina skolors överlevnad och i såna strider reduceras till att bli kallade ”gräsrötter”. Särskilt när man vet att nedläggningsbesluten ofta har fattats på kortsiktiga grunder. Så kämpa på! Byarna måste få leva!

Det är rätt att demonstrera
Umeborna har en tradition av att demonstrera mot övergrepp och orättvisor. Jag har gått i åtskilliga demonstrationståg mot USA:s orättfärdiga krig i Vietnam, mot Sovjets intåg i Tjeckoslovakien, mot militärkuppen i Chile, mot diktaturer i Spanien eller Grekland. Vi har demonstrerat mot Israels övergrepp mot palestinska flyktingläger i Libanon eller när Saddam gasbombade kurder i byn Halabja.
Jag vet inte hur många tusen vi var som demonstrerade mot USA:s invasion i Irak. Inte för att vi försvarade Saddams regim utan för att invasionen var på felaktiga grunder. Jag tror tiden har gett oss rätt i det fallet.
Visst har umebornas vilja att engagera sig politiskt även innehållit infekterade bråk. Det vore väldigt underligt om det inte fanns politiska motsättningar, om alla tyckte samma sak?
Rasistiska organisationer göre sig dock inga besvär med att demonstrera eller hålla torgmöten i Umeå. Mot dessa råder nolltolerans i Umeå.

Att välja rätt strider
Det fanns en tid när jag var ung och världsmedveten. Jag var pacifist och antimilitarist men till slut gjorde även jag lumpen. Jag hade ju läst Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär, Eric Maria Remarques På västfronten intet nytt och Kafkas Processen, men I20 var ju liksom inte krigsläge om man säger. Pacifisten Karlsson hade stor glädje av att känna en massa nya lumparkompisar från hela Sverige. Jag blev tvåa på kompaniet i skytte, lydde de flesta order jag fick och deltog i varenda övning. Däremot var jag olydig mot övermakten när jag och några kamrater drev facklig kamp och drog igång en massjukskrivning för 1000 kronor muck där vi vann. Hade vi ställt upp och lärt oss vara lydiga soldater skulle vi förbanne också ha en slant för det!

Plättar eller pannkaka?
Ju äldre jag blir desto mindre gillar jag konflikter. Visst kan jag rasa över orättvisor ibland, inte sällan märks det när jag skriver mina krönikor. Vore jag helt oengagerad i mina texter vore jag nog ointressant att följa och det tillhör på nåt vis krönikörens uppgift att röra om eller tycka till. Ofta sätter jag igång diskussioner på Facebook. Ett ämne som jag vet engagerar många är den om plättar eller pannkaka. Här i Västerbotten säger vi pannkaka om den tunnpannkaka vi steker i en stekpanna. Plättar gör vi i en plättlagg eller hur? Men norrbottningarna envisas med att kalla vår ”tunnpannkaka” för plättar. Och det hävdar de in i döden!
För norrbottningen är det vi kallar tjockpannkaka – ”pannkaka”. Det vi kallar tunnpannkaka kallar de ”plättar”. Och det vi kallar plättar kallar de ”småplättar”. Varför då? ”Jo för det har mormor och mamma alltid sagt!”
Varje gång jag tar upp det på Facebook så blir det ett liv utan dess like. Om vi över huvud taget ska kunna bilda en storregion här i norr, får vi nog lösa pannkaksfrågan först. God morgon!

Ja du Nicklas. Som framgår av min krönika så är jag inte längre så förtjust i konflikter. Jag vill hellre ge beröm än skäll och jag undrar ... Vilka vill du ge beröm nuförtiden? Dax för dina positiva tankar!
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!