Foto: Maria Wall

Nisse postar inte strunt på nätet. Var som Nisse.

Hoola Bandoola Band undrade redan på 70-talet, i låten ”Vem kan man lita på?”. Och tydligen fick de inte något svar, för tjugo år senare upprepade Gävlesonen Di Leva spörsmålet: ”Vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här?” De är dock långt ifrån ensamma. Att gärna vilja veta vart vi kan vända oss för trygghet, ärlighet och sanning är en tidlös önskan.

Själv är jag särskilt osäker och desillusionerad just för tillfället efter att ha sett fjärde säsongen av ”House of Cards” och blandat upp det med ett par mastiga portioner amerikanska primärval – cirkusen när amerikanerna ska utse presidentkandidater för respektive partier.
Samtidigt är klimatet dessutom hårt här på hemmaplan.
Alla politiska ledare förlöjligas frenetiskt, på alla tänkbara plattformar, och det enda sånt åstadkommer, egentligen, är väl att blanda om korten och sudda ut linjerna mellan politiker med goda avsikter och politiker med inte så goda avsikter.
Folk som borde läsa en bok eller två delar entusiastiskt dumheter om politiska ledare på andra sidan av det som en gång i tiden kallades blockpolitik. Märkligt nog deltar även vanligtvis förnuftiga människor.
Till och med våra egna lokalpolitiker dras med, vad det verkar utan att inse det.
Holmlund missköter sig vanligtvis in the privacy av sin egen blogg samtidigt som Anders Ågren postar grunt strunt på sin Facebook.
Nu vet jag inte om någon av de här två lokala politikerna någonsin tagit ordet ”politikerförakt” i sin mun, men jag antar inte det eftersom de så engagerat och offentligt själva föraktar.
Men det är väl så vi går tillväga idag.
Det föraktas som aldrig förr, tack vare de digitala möjligheter vi blivit erbjudna och återigen blir det tydligt att valmöjligheter är ett gissel. Det blir på något sätt underförstått att man måste välja, när det finns så många möjligheter, men vad alldeles för få inser är att vi kan välja att INTE välja. Vi kan faktiskt tacka nej, och ställa oss på sidan och observera ett tag. Det vore inget hot mot demokratin om vi inte delade artiklar och häcklerier stup i kvarten. Det delas tvärtom alldeles för mycket, vilket till slut omöjliggör en intelligent och produktiv diskussion – det blir bara mer polariserat och tjurskalligt istället, vilket leder till att fölk inte lär sig ett skvatt.
Av allt att döma måste det här poängteras ännu en gång:
Bara för att du har ett tangentbord och en uppkoppling betyder inte det att du måste uttrycka dig.
Bara för att du drabbats av en åsikt – nästan uteslutande någonting någon annan har tyckt (som du nyss läst) – betyder inte det att du måste dela med dig av den.
Samtidigt får man väl försöka vara förstående. Inlägg av det här slaget är trots allt gratis och dessutom är källan outsinlig. Vi kan ösa ur den här brunnen utan att det kostar nåt och för en kort stund upplevs säkert något slags tillfredsställelse, av att ha trollat nån känd eller okänd person eller grupp ”motståndare” på nätet.
Men i en känslomässig balansräkning blir det ett massivt underskott för oss som art. Det är nämligen mycket tråkigare och jobbigare att bli utsatt jämfört med hur kul och givande det är att utsätta.
Så låt oss sluta.
Nån sa följande på en föreläsning för en massa år sen, och jag har inte lyckats glömma det. Och det var tur det – för citatet passar alldeles utmärkt här som avslutning:
”Enda gången jag kan vara helt säker på att inte lära mig någonting, är när jag talar själv.”

Benny: argumentationer och tjiv var väl kanske inte lika många förr om åren, när nästan allt skedde analogt, men det betyder inte att de var mindre intressanta. Vilka är dina längsta, värsta, bästa eller mest infekterade bråk du varit inblandad i?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!