Foto: Maria Wall

Våren är en cykeltur på knastrigt grus

Att färska sparrisar från norra Tyskland skulle vara ett vårtecken hade jag ingen aning om. Därmed är det inte heller någonting jag har haft möjlighet att glädja mig åt – sparris som sparris har jag tänkt hittills, men i år ska jag vara extra uppmärksam på dessa germanska läckerheter, var så säker.

Det bästa med våren för mig är att den, i sina bästa version, är väldigt lång. Det börjar så smått med vårvinter redan i februari/mars, när vi för första gången på många månader inser att solen faktiskt värmer i solväggen – och vi blir lika glatt överraskade varje gång. Det är förresten ett enkelt uppdrag att vara vårvinter, med tanke på att den föregås av den i alla avseenden stränga midvintern. Vi är särdeles lättroade under den här tiden av året.
Lite senare, när snön smält bort, kommer det som brukade vara min favoritdel av våren – den första cykeldagen. När jag som barn äntligen fick ett vettigt färdmedel igen, den dagen gick absolut att jämställa med julafton. På fullaste allvar rös jag av välbehag när jag cyklade de där första gångerna, med knastrande sand fortfarande under däcken.
Den där upplevelsen grusas nuförtiden fullständigt av det faktum att jag ensamt är ansvarig för att förbereda (läs: laga) alla familjemedlemmars cyklar, och det under tiden de otåligt står och kikar över min axel, vilket för övrigt inte får någonting att gå vare sig bättre eller snabbare.
Eftersom ingen handlar cyklar av cykelhandlare längre, utan på stormarknaden, är det inte mycket som är helt efter att stålhingstarna hibernerat över vintern – punkteringar till exempel är mer eller mindre en självklar utgångspunkt.
Vad jag förstått så här i vuxen ålder, och som en motvillig deltagare i den wal-mart-ekonomi jag nyss nämnde, är att det är skitfarligt att cykla. Det var det inte när jag var barn, men potentiellt idag kan ju de här måndagsexemplaren falla isär vid varje givet tillfälle – kanske på väg utför koporten ner mot Rödäng, där vi kommer upp i hisnande hastigheter (barn och ungdomar) om man inte fegbromsar sig (vuxna och äldre) nedför backen.
Den här workshopen som cyklarna kräver lägger sordin på stämningen och förstör nostalgitrippen för mig (som också vill ut och cykla). Men det beror uteslutande på att jag angriper uppgiften på helt fel sätt – otåligt som vanligt.
Det är förresten en annan sak jag försöker att anamma från min framlidne far, hans outsinliga tålamod. Man måste ge saker och ting den tid och den uppmärksamhet som de kräver.
Tänkte på det när jag läste en meme (som det heter ... sparsamt formgivna fyndigheter på till exempel Facebook) där det stod:
”Om du inte tycker dig ha tid
att göra det ordentligt –
vad får dig att tro att du har tid
att göra det två gånger.”
Så; den här vårens cykelreparationer ska jag avsätta tid för ... kanske en hel (halv) dag till och med – och jag ska dessutom börja i tid. Förmodligen tar jag ut en gammal transistorradio och mysjobbar i värmen. Allt flyter på utan större missöden (yeah, right) ingenting tejpas som slutgiltig lösning, barnen har förståelse för att det här tar lite tid för deras klantige pappa, och alla blir därmed nöjda och glada.
Och skulle det vara så att jag gör illa mig, saknar ett verktyg eller två, inte lyckas med att återställa cyklarna till sin forna ”glans” – det vill säga om allt går ungefär som vanligt – ska jag åtminstone inte bli lika irriterad som jag brukar. Jag ska med ett stoiskt lugn och japansk självbehärskning blott gneta vidare. Jag kommer att kunna göra det, och njuta av den här vårdagen samtidigt, därför att jag för en gångs skull inte börjar arbetet två minuter i tolv.
Det får ta tid den här gången, vilket jag hoppas ska blidka vilka gudar det nu är som sätter käppar i hjulet för slarviga tidsoptimister.

Benny: klippet från Ikea-invigningen där kommunalrådet Hans Lindberg ”får feeling” får mig att tänka på andra politiker som dansat eller sjungit loss. Som Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt. Och Birgit Friggebos ”We shall overcome”. Kan du komma på någon politiker som faktiskt haft ”feeling”, alltså verkligen kunnat sjunga eller dansa?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!