Foto: Maria Wall

Dagen när jag trädde fram och vittnade

Jag såg Magnus Uggla i teveprogrammet Min sanning i SVT där han berättade ett och annat om sig själv. Han talade bland annat om en fobi han hade när han bevittnade teaterföreställningar och andra uppträdanden från scen. Satt han för nära scenkanten var han rädd att han själv skulle steppa upp på scenen mitt i föreställningen och medverka på nåt vis. Nån sån fobi har inte jag, däremot har det hänt mer än en gång att jag ryckts med av den goda stämningen, klinkat i glaset och ställt mig upp och oombedd hållit tal av varierande kvalitet.

Hustrun som känner mig mest av alla vet om det där. Ska jag ut en kväll brukar hon därför säga; ”Ta det lugnt nu i kväll och kom inte hem för sent, men framför allt – håll inga tal.” Hon är klok hon, hustrun.

Ett avbrott i mitt skrivande
Jag är ju en skrivande person som vanligtvis bara sitter hemma och filar på mina texter. Kattorna snusar intill mig på en filt på skrivbordet, jag skriver mina texter i lugn och ro.
Ibland kan jag själv skratta till över någon lustighet jag har lyckats formulera, eller så säger jag en mening högt för att testa hur det låter. Framför allt gjorde jag så den tiden när jag skrev texter till revyer och krogshower. Det handlade då om texter som skulle framföras från scenen. Här var det viktigt med att skriva sångbara texter. Inbyggd tajming i sketcher och monologer. När jag skrev sådant material höll jag sällan tyst i mitt skrivande.
Det är ytterst sällan jag själv framför mina texter eller tankar från en scen men nu vart det så att jag gjorde det i onsdags i förra veckan. Sällskapet som ville höra mig hette Aktiva seniorer och platsen för mitt framträdande var i Vasakyrkan, EFS kyrka som ligger vid Vasaplan.

”Kom nu fram och vittna”
Det enda jag egentligen kände till om den var att det är en kyrklig lokal med altare och kors och sådant som brukar finnas i frikyrkor. Jag kände också till att EFS brukade jobba med folkbildning av olika slag. Och väldigt mycket körsång och musik. Flera av de musiker som brukade spela i mina revyer kom härifrån, det kändes inte så ”religiöst” om man säger när jag nu skulle hålla mitt föredrag där.
Men när jag kom in i lokalen och såg hur många som hade kommit för att höra på mig, så kändes det ganska andäktigt får jag tillstå. En man vid namn Ove skulle sköta ljudet och gav mig en mikrofon och när Willy Brändström kallade mig fram till scenen så såg jag nog mer korset och altaret och i huvudet fick jag en mening som malde: ”Det är din tur nu att komma fram och vittna.” För visst gör man väl så i frikyrkosammanhang? Det faktum att jag heller inte hade skrivit något manus gjorde att jag tänkte; går det så går det. I programmet hade det stått att jag skulle berätta om det gamla Umeå så redan i min första kontakt med publiken ställde jag frågan: Hur många av er bodde här före 1970? Majoriteten av de 350-400 som hade samlats där sträckte upp händerna och jag sa; Bra! Då vet ni mer om gamla Umeå så kan jag tala om annat.

Halleluja ett sånt slut!
Jag tror jag aldrig haft det enklare någon gång att tala inför publik. Alla som satt där kände mycket väl till krönikorna i Bil & Bostad. Här satt en trogen läsekrets som hade följt oss varje vecka och läst våra krönikor under snart tio års tid. Så jag pratade på om mig själv och mitt skrivande och glömde alldeles bort att jag uppträdde i en kyrka. Men det tillhör ju också den som vittnar att bekänna sina synder så jag tog här tillfället att berätta historien om hur jag fick mitt första ordentliga gage med att vid mitten av 70-talet på Ullas kondis på Västerslätt författa en porrnovell till tidningen Lektyr. Det var en hitte på-text som jag skickade in och efter några veckor blev jag varse att jag kommit på andra plats i ”Läsarnas egna sexberättelser.” Den postanvisning som kom i brevinkastet på 750 kronor var en ansenlig summa pengar på den tiden. Och det var nog också då jag blev skribent på allvar. Man kunde ju tjäna pengar på att skriva i tidningar!
Mitt framträdande ansågs vara mycket lyckat. Jag hade slagit publikrekordet fick jag veta. Alla var nöjda och glada. Men det roligaste av allt kom nästan dagen efter. Jag hade fått ett mail från en aktiv senior som var där och lyssnat. Han berättade i sitt mail att han faktiskt också i sin ungdom skrivit en novell till en porrtidning och för det fått 900 kronor. Det märkliga med det var kanske inte det och summan med pengar, utan att han vågat berätta det för sin fru samma kväll efter mitt föredrag. Ja vad säger man; Halleluja!

Ja du Nicklas. Nu är vi då äntligen framme en bit i mars och börjar skymta vårens ankomst. Vad är bäst med våren? Kortkalsonger, snögropar i fjällen med sol, ljuset, takdroppet eller färska sparrisar från norra Tyskland?
BENNY KARLSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!