Vår största gemensamma skräck delar vi på

Benny: jag förklarade för typ ett halvår sen att jag aktivt undviker föreställningar, och då alldeles särskilt humor av det slag du talar om. Jag är vanligtvis för orolig för artistens väl och ve för att kunna slappna av. Väldigt få är nämligen lika trygga på scen som Louis CK eller Neil Patrick Harris. (Kolla förresten in när Neil Patrick inviger 2013 års Toy Awards så förstår du vad jag menar, och i samma stund även skillnaden på en snygg före detta TV4-hallåa och en fullfjädrad programledare.)

Men ämnet ”presentationer” är ändå aktuellt. Från högstadiets pinsamma redovisningar om ”fastlandsklimat” eller rätt och slätt ”Polen” till dragningar på jobbet samt, inte att förglömma, gemensamma ”roliga” framträdanden på 40-årskalas och bröllop.
När folk gör det folk är mest rädda för här i livet, som det påstås, ”att tala inför andra människor”, då är det en hel del processer som är igång.
Mest i den organism som strax ska gå upp på scenen.
De andra bryr sig inte lika mycket. Eller alls.
Det borde kunna vara en tröst för handsvettiga talare – att människor inte riktigt bryr sig, men det där stämmer bara delvis.
Det är sant att publiken vanligtvis inte bryr sig om innehållet alla gånger men de reagerar tyvärr alltid på nervositet, med en blandning av medlidande, igenkännande och olust – vilket är precis vad den nervöse talaren är rädd för.
Därför är det alltid befriande när nåns farbror ställer sig upp på ett bröllop och excellerar, van från patriarkatets styrelserum av att hålla låda och blanda anekdoter med lämpliga formaliteter.
”Vilket oerhört bra tal” betyder ofta att det var bekvämt att lyssna till. De gånger publiken snabbt förstått att talaren skulle sköta de där fem-sex minuterna på ett alltigenom proffsigt sätt.
Föredraganden i arbetssituationer, numer gärna kallade ”föreläsningar”, har verkligen inte blivit färre med åren, så vi får vår beskärda del av att vara åhörare på dagtid. Alla ska föreläsa idag och försöka lyfta upplevelsen från information till att bli något slags show.
Få klarar av det.
Det spelar ingen roll hur många TED-föreläsningar vi kikar på, vi har alla några gemensamma utmaningar inför de situationerna.
Den nämnda nervositeten antagligen den största.
Till och med de som gör sånt här varje dag är påverkade när de ska tala. Jag har stått bakom scenen med ministrar och företagsledare och förvånat noterat hur deras andning blivit grundare och häftigare.
Men alla (nästan) som ska ta till orda tror ändå att de är ensamma om sin oro, att de är de enda som kommer att utmärka sig negativt.
Vissa gånger är det en fröjd att tala, men andra gånger blir jag oförklarligt orolig, vilket väl vore okej om jag bara visste vad egentligen som påverkar det där.
Jag fick ett kasst råd av Nina Allergien en gång. Nina är ex-artist och numera radioprofil på Sveriges Radio. Hon förklarade för mig att det var helt okej att vara nervös, bara man inte låter det påverka andningen. Lättare sagt än gjort tyckte jag, eftersom det väl egentligen är hela grejen? Nervositeten slår på andningen, som slår på talet och slutligen syretillförseln vilket får hjärnan att fungera sisådär.
Apropå föreläsningar så är vi några i stan som kommer att arrangera TEDxUmeå i vår. Vi är i full färd med att kontraktera spännande talare – och de vi pratat med är förvånansvärt tända på det uppdraget.
Det där självbedrägeriet känner man förvisso igen själv – det är lätt att tacka ja till nåt som ligger tre månader fram i tiden. Men jag är säker på att de kommer att förbanna sin entusiasm minuterna före de ska upp på scenen.
Inför 400 förväntansfulla åhörare.
Där de ska tala, på engelska, och vara kärnfulla, underhållande, gärna charmiga och dessutom leverera aha-upplevelser.
Men det är samtidigt uppsidan med svåra saker – det är väldigt givande. Efteråt. Om allt gått bra.

Benny; att göra franschise-filmer – det vill säga en serie av filmer kring välkända stories och karaktärer – blir allt mer populärt. Rocky ? (oklart vilken i ordningen faktiskt) i form av ”Creed” kom i vinter. Redogör gärna för vilka uppföljare som funkat bäst, vilka vi gärna hade sluppit men framför allt; fundera på vilka uppföljare som inte gjorts ännu som borde filmas.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!