Foto: Maria Wall

Vem blir nästa att heligförklaras?

”What’s the difference between an Irish funeral, and an Irish wedding? One less drunk!” Jo, man får skämta om så allvarliga saker som döden för är det någonting vi alla får vara med om och har gemensamt är att vi en dag ska ”komma hem”, ”kila vidare”, ”vika in årorna”, ”ta på oss träfracken”, ”avlida”, eller kort och gott – dö.

Vi ska naturligtvis inte skämta om döden i alla sammanhang. Det gäller barn och ungdomar som på grund av olyckor eller sjukdom får lämna jordelivet för tidigt. Eller livskamrater och vänner som borde ha fått leva ett tag till. När sådana lämnar oss är det alltid sorgesamt. Jag har skrivit en krönika tidigare om min kusin Peder som kunde fått leva ett tag till, Nicklas har skrivit om sin far Rolf som dog en plötslig död fast han var mitt i livet. Efter det har vi bägge träffat läsare som sagt; ”det var fint skrivet”. Vi hade också bra relationer till dem ni skrev om. Det finns ett behov av att dela minnen, att prata om saknad.

Vem är värd en minnesbilaga?
Nicklas gör oss uppmärksamma på att nu har det dött ett gäng mediala storheter som under kort tid lämnat jordelivet. Massmedia har varit fulla med minnesbilagor, porträtt av dessa kända personer har gjorts i tv och radio och sociala media har fyllts av personliga minnen. Nicklas ber mig tänka till om några kända personer som dött den senaste tiden; Lemmy, David Bowie, Alan Rickman, Kjell Alinge, Glenn Frey.
Ja alla dessa personer är förknippade med nöjesverksamhet av skilda slag. Ska man rangordna dessa storheter blir det – åtminstone för mig – David Bowie, Kjell Alinge, Lemmy som alla är värda minnesbilagor på ett eller annat sätt. Bowie för sin enastående och långa karriär som artist, Alinge för att han revolutionerat radiolyssnandet i Sverige och hårdrockaren Lemmy för att han ... överlevt ett långt liv som hårdrockare och storkonsument av Jack Daniels whisky. Både Glenn Frey och Alan Rickman är värda varsin halvsida i våra kvällstidningar. Glenn Frey för att han sjöng Hotel California och Alan Rickman för att han var en bra engelsk skådespelare. Ungefär så.

När får Bob Dylan knacka på himlens dörr?
Att påstå att kändisarna dör som flugor är väl att ta i, men när storheter som David Bowie lämnar jordelivet så kommer alltid funderingen, vem står på tur? Jag skulle tippa att alla nöjesredaktioner på våra kvällstidningar har förberett minnesbilagor för de allra största idolerna som står på tur att heligförklaras.
Prince, Madonna och Bruce Springsteen är alla för unga och både Paul McCartney och Ringo Starr verkar har en del kvar att göra innan de kan förenas i musikerhimlen med de andra i Beatles, John Lennon och George Harrisson. Men hur är det med Rolling Stones? Mick Jagger skuttar fortfarande omkring på scenen, Charlie Watts lever ett tillbakadraget liv som äldre gentleman i London och Keith Richards fortsätter att göra plattor, röka som en borstbindare och uppträda i diverse sammanhang.
Det alla väntar på är att Bob Dylan ska vika in årorna. De första vilande minnesbilagorna gjordes redan i mitten av 90-talet kan jag lova men har som vi alla vet överlevt publicering långt därefter. Jag skulle tippa att några trötta nöjesredaktörer kommer att utropa: Äntligen! den dagen Bob Dylan får knacka på himlens dörr. De har längtat att få publicera sina alster.

Att förenas i allvarsstunden
Alla nöjesgalors förebild Oscarsgalan i USA har länge haft ett högtidligt avsnitt där kända filmarbetare och skådespelare som dött under året ska hyllas. Traditionen finns nu även i Sverige på Guldbaggegalan och Idrottsgalan där vi tillsamman får minnas och snyfta lite grann över artister som lämnat oss. Jag gillar stråkar och fioler och högstämda känslor och tycker ofta att det är ett fint inslag mitt i allt spektakel. Här kan jag tycka att Guldbaggegalan missade någonting väsentligt när jag såg den senast. Varför visade man inte upp foton på alla dem som lästes upp? Sportgalan var där ett föredöme som hade ett rikt bildmaterial att visa, samtidigt som galan i sig var mycket värdig och seriös. Att dessutom låta Sven Bertil Taube sjunga Lars Forsells ”Ett sista glas” var mycket välfunnet. Sven-Bertil Taube kommer för övrigt till Umeå i vår och uppträder och jag hoppas han är frisk och får stå på benen. Och hinner göra mycket mer innan det blir dags att hamna i en minnesbilaga han med.

Ja du Nicklas. Kan vi kanske hitta mer uppmuntrande saker att skriva om. Jag fick biljetter till kabarén Grotesco på Idun nu i februari. Vad kan få dig att gå och se en bra föreställning?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!