Foto: Maria Wall

Wordfeud trumfar korsord (och badminton)

Benny K undrar hur jag motionerar mina hjärnceller, om korsord kanske är min grej. Men nej, jag har aldrig gillat korsord, vilket jag alltid varit väldigt förvånad över eftersom min självbild föreslår att det borde tilltala mig.

Men, det bara ser kul ut, det känns bara intressant och spännande fram tills dess att jag börjar. Då händer nåt.
Det kan vara nånting med att det enbart får finnas ett (1) rätt svar som gör att jag blir avtänd. Jag kommer liksom inte över besvikelsen när jag hittat ett ord som uppfyller de kriterier frågan ställt, som dessutom har rätt antal bokstäver, men ändå inte godkänns. (Detta felrätta svar riskerar ju dessutom att skicka en på villovägar och ställa till det rejält.)
Det får mig att känna mig både lurad och sviken, litegrann som Magnus Härenstam när han som vanligt svarar rätt men men aldrig får godkänt av Brasse Brännström kring vilket djur som ska bort i Lattjo-lajban-lådan.
Att vara på andra sidan och tillverka korsord är däremot roligare, då är man ju allsmäktig plötsligt – man är Brasse helt enkelt – och får möjlighet att skrika ”fel-fel-fel-fel” när krysslösarna inte lyckas enligt mina intentioner. Jag gör det i form av musikkryss, korsord precis som det på Musikkrysset numera i P4, med den skillnaden att frågorna, musiken som spelas, är av något modernare snitt. Och att skapa snygga och roliga kryss, utan alltför många nödlösningar, är i sig bra för att behålla spänsten i hjärnan antar jag ... och dessutom får jag ju vanligtvis betalt för de där kryssen, vilket underlättar om motivationen skulle tryta. (Kanske är det vad som saknas när det gäller korsorden?)
En parentes: En annan sak som det är överraskande att jag INTE gillar är badminton. Det är en bollsport (nåja) och en racketsport och borde därför passa mig som hand i handske, men nej-nej. Badminton ger precis samma pyspunka på humöret som korsord gör.
Min stora hjärngympa är Wordfeud. Av någon anledning lyckas jag inte ledsna på den här ordleken – där för övrigt de alternativa svaren är näst intill oändliga. Det är mycket som ska vägas in varje gång man väljer att lägga ett ord på spelplanen, i den här digitala versionen av Alfapet.
Till att börja med följande, som egentligen är en ”hygienfaktor” som det kallas nuförtiden och betyder självklart/grundläggande:
Hur många poäng ger ordet du lägger?
Vad öppnar det för möjligheter för den du spelar mot? (Man öppnar antingen noll lägen eller två. Ska du erbjuda ett läge bör du själv kamma in duktigt med poäng på det draget – låt säga minimum 25-30.)
Dessutom: Hur ser förhållandet mellan konsonanter och vokaler ut bland de bokstäver du förfogar över? Bör du försöka utjämna ditt förråd? Det kan löna sig.
Och, börjar du närma dig slutet är det dags att planera din sorti. Målgången i Wordfeud är många gånger lika viktig som i simning.
Förhoppningsvis mår hjärnan bra av att väga alla alternativ mot varandra och utvärdera för- och nackdelar – och det här spelet kan användas som metafor för andra sammanhang, inom idrotten eller i livet. I längden avgörs spelet inte av hur väl du spelar med bra bokstäver – det kan alla göra – utan hur duktig du är på att spela hyfsat de gånger du delats ”en dålig hand”.
Att inte tappa tålamodet när du för tredje given i rad sitter med E E A A I U Å eller K V T T X H P är inte enkelt – men däremot avgörande. Kan man med gott humör lägga en timme i alla fall på att hitta den minst dåliga lösningen har man alla chanser att bli en bra männis ... ehh, wordfeudspelare.

Benny; Folk dör verkligen som flugor känns det som. Lemmy, David Bowie, Alan Rickman, Kjell Alinge, Glenn Frey, bara den senaste tiden. Är det här bara en känsla vi får, av att allt uppmärksammas ”nära” via sociala medier?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!