Bilar från A till Ö: Anglia – ärkeengelsk amerikan

I Amerika är allt enormt. Motorvägarna är trettonfiliga, skyskraporna är kilometerhöga och biffen är större än tallriken. Alla bilar är långa, breda och tunga, med onödigt stora motorer och fläskiga fenor som inte fyller någon som helst funktion förutom att imponera på omgivningen. Eller?

Egentligen är det nog ingen som tror på myter som dessa. De är helt enkelt det stoff som roliga historier vävas av, i likhet med norrmännens påstådda dumhet eller skottarnas snålhet. Och det är enkelt att motbevisa påståendet att allt i USA är gigantiskt. Vissa saker är mindre där – ishockeyrinkar och skattefinansierade socialförsäkringssystem, till exempel. Men när det gäller bilar verkar det faktiskt – åtminstone historiskt – finnas en del sanning i att amerikaner gillar XXL.
Bränslepriserna är en del av förklaringen. Men det har också handlat om utrymme. Amerikas förenta stater är världens till ytan tredje största land. Det finns alltså gott om plats. Trots att USA nu har över 300 miljoner invånare (vilket för övrigt gör landet till det tredje största också vad gäller folkmängden) tillhör landet ändå de mer glesbefolkade i världen. Bland Europas stater är det bara i de nordiska länderna (utom Danmark) samt i Estland och Ryssland som genomsnittsinvånaren har längre till grannen. Storbritannien har mer än åtta gånger så hög befolkningstäthet som USA. Ännu trängre är det i exempelvis Belgien och Nederländerna. I Europa finns alltså helt enkelt inte plats för hur stora bilar som helst.

Anpassade amerikanare
Skillnaden mellan bilar som skulle säljas i USA och bilar som skulle säljas i Europa märktes redan på 1930-talet. Den amerikanska biltillverkaren Ford hade då byggt eller köpt bilfabriker i flera europeiska länder för att framgångsrikt kunna sälja sina fordon i där. De europeiska Ford-fabrikerna såg ofta ut som sina amerikanska motsvarigheter, både invändigt och utvändigt. Men produktionen handlade inte bara om att montera ihop bildelar som skeppats över Atlanten. I de europeiska Ford-fabrikerna byggdes även bilar som såg helt annorlunda ut än i USA. En amerikan som på 1930-talet reste i Europa kände nog inte alltid igen en Ford som for förbi på gatan. Anpassningen till europeiska förhållanden handlade ofta om att saker var mindre här. Bilarna skulle få plats i trånga medeltidsgränder och lastbilarna skulle helst inte fastna under viadukterna, som ofta var lägre i Europa än i USA.
En av de personbilsmodeller som Ford ”specialtillverkade” för Europa var Anglia. Den lilla bilen konstruerades helt och hållet i Storbritannien och byggdes i den nya fabriken i Dagenham utanför London, vilket återspeglas i modellnamnet. ”Anglia” är nämligen det latinska ordet för “England”. Och det var nog ingen slump att just en modell som lanserades strax före andra världskrigets utbrott fick ett sådant patriotiskt klingande namn. Men att en modell uppkallades efter England betyder inte att Ford hade valt sida, eller att Ford struntade i den tyska marknaden. I företagets tyska fabrik tillverkades bland annat bilmodeller med de likaledes lokalt förankrade namnen Köln och Rheinland.

Kärt barn
Om man nuförtiden säger ”Ford Anglia” så tänker nog många på de senaste årsmodellerna, de från 1960-talet, då bilmodellen hade den mycket karaktäristiska ”bak-och-fram-vinklade” bakrutan. Men Ford har alltså använt namnet Anglia ända sedan mellankrigstiden. Till utseendet hade de sista Angliorna visserligen inte så mycket gemensamt med 1930-talsbilarna, men Fordfolket verkar ha varit mycket nöjda med modellnamnet, som fick hänga med ända till 1967.
Den svenska folkhumorn bestämde sig dock för att ändra namnet. Femtiotalsbilarnas smala, höga kupéutrymme gav upphov till smeknamnen Korvstånd respektive Ståplats för fyra, samtidigt som de tvärställda bladfjädrarna gjorde bilen svajig och orsakade öknamnet Vinglia. Och den modernare karossformen med den ”felvända” bakrutan ledde till namn som Osthyveln, Bärplockaren, Fimpen samt det kanske lite långsökta Ledig lördag (som antydde att bilfabriksarbetarna på grund av femdagarsvecka inte hann göra färdigt bilens bakparti innan de tog helg).
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!