Grått, beige, svart och grått – duger gott

Kamrat Karlsson undrar om jag tar emot, och därmed erkänner att jag behöver, tips när jag shoppar. Så är inte fallet. Det enda tips jag bär med mig kommer från min gamle polare Ecka som jobbade på Gul&Blå när han var ung. Han sa: ”prova aldrig jeans utan skärp och skor”, och det försöker jag hålla mig till.

Vad man lägger märke till vid de tillfällena är förresten att de jeans man redan har alltid är snyggare och sitter snyggare (vilket egentligen är samma sak) än de man försöker köpa, vilket många gånger fått mig att bara uppdatera garderoben med ett exakt likadant par. Fast ett par som då fortfarande är hela.
Vad gäller själva shoppingen består ju den av två faser – en uppbyggnadsfas med informationsinsamling och en handlingsfas när själva inköpet utförs i praktiken.
Den första fasen kunde man genomgå på plats tidigare i livet, det vill säga på stadens gator, torg och butiker. Det är ju lika mycket det som benämns shopping, att gå runt och klämma på kläder och kvalitet och titta på prislappar i en evinnerlighet – det ser man ju exempel på varje dag man är på stan, företrädesvis tjejgäng som går runt i butiker, stirrandes på sina mobiler samtidigt som de på nåt märkligt sätt undviker att krocka med varandra, andra gäng eller inredningen.
Min uppbyggnadsfas, när jag samkör det jag vet att jag behöver med det jag märker att jag vill ha – till exempel en ny jacka, den sker nu helt och hållet i mitt eget huvud.
Det beror på att det helt enkelt inte är särskilt kul att springa på stan längre. Så har det dock inte alltid varit. Det fanns en tid när det var kul att hänga på stan, sen kom det en period när jag SA att jag tyckte att det var tråkigt att springa på stan trots att jag fortfarande gillade det, men vid det är laget har det faktiskt blivit trist på riktigt.
Därför samlar jag intryck från sånt som skymtar förbi på teve, annonser och på film och med tiden kokas det nödvändiga, eller för att vara exakt det vi inbillar oss är nödvändigt, fram.
När väl affären ska genomföras är jag oerhört snabb – det sker på några få minuter. I somras till exempel stod stjärnorna helt rätt ovanför mig när vi hade en så kallad ”shoppingdag” under Gothia Cup. Jag hade i nån vecka insett att jag ville ha en grön militärskjorta – som svenske modellen Marcus Schenkenberg alltid brukade ha. Men inte en sådär sträv och stel rackare som de kan vara utan en mjuk och mysig sak (som man givetvis viker upp ärmarna på och har vitt linne under).
Utan att anstränga mig särskilt mycket, eller alls faktiskt, råkade jag släntra rakt fram till den. Grön, snygg, mjuk, i rätt storlek och dessutom på en saftig rea.
Resten var en formalitet. Då var jag dessutom brunbränd vilket passade utmärkt till skjortan. (Det där har förresten gått över. Prövade att sätta på mig den för nån helg sen, men med min nuvarande bleka nyans – tänk Tom Hanks i ”Philadelphia” – fanns inget av magin kvar i den trasan.)
Vad gäller galenskapen i att betala för att få erkänna sig besegrad av modevärlden, och därmed hjälplös – och ge upp sitt självbestämmande till förmån för nån käck, brunbränd, välklädd personal shopper, fattar jag ingenting av. De enda gångerna jag fått åsikter jag inte bett om av typer som dem, handlar det alltid om att jag passar i olika färger som jag inte alls passar i. Rött till exempel, får jag alltid höra, och att man ska vara modigare med att kombinera olika färger.
Men se, det ska man inte alls det. Hamrén kan få vara modig i sina färgval och så kör jag på som vanligt, med blått, grått, beige och svart.
Och nu har jag ju dessutom en grön skjorta sen förra sommaren.
Därmed är det färdigexperimenterat.

Benny: Jag har ju fortfarande svårt att glömma din gröna Björn Borg-trenchcoat, som verkligen var grön. Får mig att tänka på färgerna... Varför heter de som de gör? Kan inte du förklara hur allt hänger ihop?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!