Foto: Maria Wall

Hemma på den tredje stenen från solen

Jo nu är jag hemma igen från Bangkok där jag spenderat i stort sett hela december med barn och barnbarn. Där var det trettio grader varmt varenda dag och solsken så jag är brun som en pepparkaka.

Nu är det ju väldigt många svenskar som har åkt till Thailand på semester så det är nog inget konstigt med det, men nu efter den tredje resan jag gjort dit ner måste jag ändå säga; jag blir aldrig van. Bangkok är en av världens största städer med ett invånarantal som är nånstans mellan 11 och 14 miljoner som ryms inom en yta som kanske är lika stor som umeåregionen. Hade Umeå varit Bangkok hade det bott en halv miljon människor längs vägen till Botsmark med skyskrapor, omväxlande med skjul, och det hade varit bilkö från Ersmark till kamelfarmen i Mickelsträsk varje kväll Greger Knutsson skulle hem från ett kommundelsmöte i Sävar. Bästa sättet att ta sig fram i Bangkok är med moppetaxi där du sitter på limpan bakom föraren. Jag har provat och det är livsfarligt men rätt kul!

Vad är tid egentligen?
Vi flög med Thai Air den här gången och det var ju bra på resan dit som gick på dagtid. Knappt hade man satt sig i sätet förrän man blev serverad gratis drinkar och mat flera gånger. Tiden bara försvann trots att man fick ställa tillbaks klockan sex timmar och på nåt vis uppleva samma tid som man redan levt. Ja när man färdas österut så ställer man tillbaks klockan, det vet varenda en som åker med Vasfärjan. Den där timmen ni vet. ”Ja ni får tillbaka den när ni åker hem till Umeå igen.” Ungefär som begreppet ”inarbetad tid” som finns inom kommun när folk går hem klockan fyra i stället för fem när det är ”sommartid”. Jag har aldrig begripit det heller, men jag jobbar inte åt kommun så det är väl en hemlighet när den tiden jobbades in.
Hemresan från Bangkok gick på natten och då skulle vi alltså få tillbaka de där sex timmarna och jag undrar – var då? Jag försökte nicka till under natten men det var då ogjort att kunna sova mer än fem minuter per timme och hela tiden kastade jag ett öga på skärmen som fanns på flygsätet framför mig. Även om man flyger i en hastighet på 600 km/timmen så masar sig planet fram över Indien, Pakistan, Afghanistan. Men tänk efter Karlsson! Det är oerhörda landmassor du flyger över. På tiotusen meters höjd dessutom! Jag satt på vingen och tittade ut på de stora motorerna från Rolls Royce. Jag har varit i England där de tillverkar de där kolosserna. Men jag fattar fortfarande inte att de fungerar, när det är minus 60 grader ute.

Tillbaka i vardagen igen
Det första jag gjorde sen jag hade packat upp här hemma var att få i mig söla, eller blöta som en del kallar det; uppkokt tunnbröd i skinkspad, skinka, en smörklick och ett stort glas mjölk. Sådärja. Nu var jag placerad i rätt årstid och hemma i mitt Västerbotten och i Umeå igen. Jag gick min vanliga runda på gågatan och kunde konstatera att samma tiggande saxofonspelare satt utanför Ticket där jag hade köpt biljetten men nu spelade han inte Petite Fleur, han spelade Jingle Bells. Undrar hur länga han har tutat på den i min frånvaro?
Hemma igen konstaterar jag att stan har fått en massa flyktingar som jag möter i centrala stan. Jag tänker särskilt på alla de unga ensamkommande grabbarna som går i grupp och som förmodligen kommer från Afghanistan. Jag hoppas de kan komma in i gemenskapen med oss andra som bor här. De kommer väl in i nån utbildning antar jag och får jobb till slut. Jag ser de som en tillgång iallafall, liksom alla familjerna från Syrien som fått plats i våra flyktingförläggningar. Ni minns väl hur det var med iranierna en gång i tiden. Och de som flydde hit från Somalia, Bosnien, Kroatien och Serbien? Många av dem jobbar idag och bidrar så gott de kan till uppehället, precis som vi andra.

Napoleon kommer till stan!
Det är nytt år i kulturstaden Umeå och det jag närmast ser fram emot när det gäller musik och konserter i januari ligger i slutet av månaden. Det är Frank Zappas sångare Napoleon Murphy Brock som kommer till stan igen och ska göra en konsert till minne av musikern George Duke tillsammans med Mats Öberg och Morgan Ågren, några musiker som uppträtt tillsammans med Mr Duke och Norrbottens Big Band och några symfoniker från operan var det väl. Det ser jag fram emot för det är ju världsklass tycker jag och såna gångar älskar jag Umeå.
Det är också kul att få skriva krönikor i Bil & Bostad igen för tionde året? Jag har tappat koll på hur vi har hållit på med det här Nicklas Berglund och jag och vår utmärkta illustratör Maria Wall som troget hittar på nya teckningar varje gång vi skriver. Ja vi ska även nämna Peter Öberg på VK Media som sätter ihop tidningen och gör den läsvärd med reportage av alla de slag. Förutom annonserna då från mäklarna och bilhandlarna!
Gott Nytt år allesamman och jag ser fram emot ännu ett år med er, kära läsekrets. Utan er vore vi inget!

Ja du Nicklas. Jag har försökt att shoppa lite grann på mellandagarna men jag har förfärligt svårt att hitta någonting som jag gillar. Jag kanske behöver en personlig shopper? Hur gör du när du handlar kläder? Har du nåt smakråd med dig?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!