Foto: Maria Wall

Filmen ljuger för att berätta sanningen

Många beskriver filmtittande som verklighetsflykt, och vi som ser lite väl mycket film har under alla år accepterat den beskrivningen, antagligen på grund av nån sorts luthersk skamsköljning – trots att vi inte alls håller med. Samma sak som att kalla det ett tidsfördriv – som om det enda vi gjorde var att få tiden att gå? Men film är ju mycket mer än så.

Den kan vara lärorik och underhållande, den kan framkalla både sympati och empati, den kan påverka världen och skapa förändring, den kan till och med vara bra även när den är dålig. Den kan också få oss att värdera våra egna liv efter en mer rättvis och därmed givande måttstock.
Och bara för att någonting inte är autentiskt betyder det inte att det behöver vara falskt.
Nån klok person sa att ”politiker använder sanningen för att ljuga och en konstnär använder lögnen för att säga sanningen” – en elegant formulering verkligen.
En biografi kan således vara mer missvisande än till och med den animerade Madagaskar. Ett bra exempel på historieförvanskning är förresten dokumentären ”Mayweather/Pacquiao: At Last” som producerats av ingen annan än en av huvudpersonerna, ”Money” Maywheater. Ett ofog det där, att folk som har råd producerar låtsas-objektiva dokumentärer om sig själva – och dessutom trumfar den ursprungliga fåfängan när de sätter ut sitt eget namn som ”Executive producer”. Knasigt på flera plan.
Men ofta är film matnyttig.
Det mesta jag kan om andra världskriget har jag lärt mig via spelfilm, det jag kan om juridik likaså, liksom spionverksamhet, förhållanden, utanförskap, dubbelspel inom politiken, mobbning, vinnarmentalitet, teoretisk matematik, franska revolutionen, slaveriet, fängelsevistelser, investment banking, boxning, seriemördare och så vidare.
Film är med allra största säkerhet min främsta källa till information. Med dagstidningar på andra, böcker och dokumentärfilm på en delad tredje plats och empiri i bästa fall på fjärde.
Den här typen av informationsinhämtning började för länge sedan, redan i mellanstadiet. En av mina lärare såg sig till slut tvungen fråga om jag hade tillbringat mycket tid i New York – vilket jag givetvis inte hade eftersom mina föräldrar var ursossar – när jag ännu en gång hade förklarat nåt om stadens geografi.
Den mindre sexiga förklaringen vara att jag prenumererade på Spindelmannen, som vi alla vet bor och verkar på Manhattan.
Med det sagt har jag ändå svårt att försvara Star Wars-filmerna.
Det går knappast att lära sig särskilt mycket av denna historia – mer än den tvivelaktiga idén att gott vinner mot ont som av någon oförklarlig och ologisk grundlag, och jag blir tyvärr inte underhållen av dem längre heller.
Paradoxalt nog har underhållningsvärdet sjunkit i exakt samma takt som de grafiska effekterna blivit bättre och mer imponerande.
De lider av samma fenomen som drabbat alla Sagan om Ringen-filmerna, och därför är jag inte det minsta uppspelt över ytterligare en film i franchisen.
Det främsta problemet är de mastodontscener som möjliggjorts av ny, digital teknik. Du känner igen dem av att de är utdragna och innehåller misstänkt många statister – horder av till exempel orcher, hundratusentals av dem, i slag som pågår i vad som upplevs som en timme men kanske bara är en kvart i verkligheten. Ett annat kännetecken är att scenerna egentligen inte tillför ett endaste dyft utan enbart existerar därför att de nuförtiden går att åstadkomma.
Men bara för att man kan, är fortfarande inte synonymt med att man bör.
Teknik förför oss ofta på det där sättet, att vi blir så tagna av möjligheterna att vi ibland glömmer bort budskapet i det vi kommunicerar. Som om omslaget på julklapparna vi ska ge till varandra om en styv vecka skulle vara viktigare än innehållet, eller för den delen tanken bakom?

Benny; du fyller ju år dagen före julafton ... när din nästa krönika publiceras. Du blir sextiofyra, och soundtrack till den dagen torde väl bli ”When I’m 64” med Beatles. Men vilka andra låtar passar till andra högtider?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!