Foto: Maria Wall

Ja, jag kan inte stoppa krigen

Det var en läsare som kallade mig för rasist för det jag skrev i en krönika för några veckor sedan om när jag flög hem från Thailand och uppifrån min bekväma flygstol betraktade länderna vi flög över, eller nästan gjorde det. Jag menar då Pakistan, Afghanistan, Turkmenistan, Iran, Irak, Uzbekistan, Kazakstan, Ukraina. Jag ställde där frågan: ”Vad krigar de om, rätten till grannens grustag?” Ja, jag vet inte om det fanns någonting rasistiskt med det, det var nog snarare en aning tanklöst. För jag vet nog mer om dessa trakter än att krigen bara handlar om oljan.

Låt tistlarna brinna!
Vad visste jag om denna del av världen när jag var barn? De bibliska berättelser om babylonierna, floderna Eufrat och Tigris samt sagoberättelserna i Tusen och en natt.
Tids nog lärde vi oss att Alfred Nobel hade oljekällor i Baku, Att Sidenvägen var den handelsväg som gick i bergspassen till Indien och Kina. Här fraktades kryddor, guld och äkta mattor. Vi lärde oss att här låg civilisationens vagga. Vad det nu var?
Jag läste Yasar Kemals bok Låt tistlarna brinna. Jag upptäckte de statslösa kurderna som visst var 40 miljoner i antalet. Den finlandssvenske författaren Villy Kyrklund hyllade den persiska filosofin. Pehr Garton pratade om palestinierna i radions Obs kulturkvarten, Jan Guillou skrev om dem och jag blev bekant med Anders Fänge som jobbade åt Svenska Afghanistankommittén. Som han engagerade sig i att hjälpa de afghanska folken mot både stormakter och talibaner. Krigen där tar aldrig slut.

Iranierna kom till Umeå
Vi hade nog en rätt så naiv bild av en del av dessa länder här i Sverige på 60-talet. Kungen av Jordanien ansågs vara snäll och västvänlig och Shahen av Iran hade en fru som shoppade loss på modevisningar i Paris. Han var ju modern den där Shahen och hade varken skägg eller turban. Han fick till och med Serafimerorden av vår svenske kung och han ordnade så att det blev kvinnlig rösträtt i Iran. Han var deras ”Kennedy”.
I slutet av 70-talet kom det några hundra iranier till Umeå som ställde allting på tvären. De ville störta Shah Reza Pahlavi från hans Påfågelstron. Med ansikten dolda bakom pappersmasker skyddade de sin identitet mot den iranska hemliga polisen SAVAK och de ordnade en hungerstrejk i Ålidhemkyrkan. Jag var frilansjournalist på den tiden så jag var där och fotade och skrev ett stort reportage för tidningen Se. Jag minns att biskopen här i stiftet stödde deras aktion.
Det var också där jag lärde känna många av de iranska aktivisterna som senare, skulle det visa sig, fick det sju resor värre när revolutionen kom och Khomeini tog makten. Några av dem deltog i revolutionen och blev faktiskt avrättade.

Pistagenötter med Hoshang
Det där hände för 35 år sedan och när jag tänker på den tiden minns jag konstnären Hoschang Moshiri, en tecknare från Teheran som jag bjöd på kaukasisk kyckling. Han hade med sig pistagenötter, det var första gången jag åt sådana. Han tecknade ibland i studenttidningen Vertex där jag var redaktör och hans politiska karikatyrer av Khomeini var nog vassare än Lars Vilks rondellhund. Jag fick ingen Fatwah på mig för det, men vissa tyckte att jag kunde ligga lite lågt sedan jag publicerade en recension av Salman Rushdies bok Satansverserna som kom i oktober 1988. Well publish and be damned!
De iranier och kurder som kom till Sverige i den första och andra vågen av flyktingar har vuxna barn idag som har lyckats bra med sina nya liv. Jag tänker på sångerskan Laleh och komikerna Özz Nujen och Soran Ismail som häcklar oss svenskar och sig själva så vi garvar för fullsatta salonger. Amir som har pizzerian Vezzo kom hit som barn för att slippa kriga mot Irak, ja de tog ut barnsoldater i det kriget. Det finns massor av likadana öden här Umeå, Västerbotten och nu Boliden som också tillhör länet.
Jag kan ingenting göra åt krigen. Den 17 juli 2014 sköts ett fullsatt passagerarplan ned över Ukraina. Vi flög över samma område bara en vecka innan.
Jag fortsätter alltså att äta pistagenötter och kan ingenting göra om en krigisk wanna-wahabist har placerat en bomb på planet vi flyger med till Thailand. Det skulle kännas förbannat onödigt.

Ja du Nicklas. Ibland vill man ägna sig åt lite verklighetsflykt i dessa orostider. Star Wars ska ha nån ny premiär vad jag förstår. Hur är det med dig och dessa filmer?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!