Foto: Maria Wall

Borta bra men hemma bä... bekvämast

Ja, Benny. Det är alldeles korrekt att tiden går. Det ser vi bevis för överallt – framförallt runtomkring oss (och ja, dit hör spegeln).

Ett annat exempel är att jag ska börja övningsköra med den äldre av dem – vilket är supermärkligt. Hela den idén är ju faktiskt befängd. Det är nämligen inte alls länge sen jag sprang och höll i hennes sadel när hon skulle lära sig att cykla.
Som tur är går ju tiden inte lika fort för henne.
Anledningen till det är förresten att de har mindre att jämföra med – det är därför åren går fortare och fortare med åren. För dem är ett år fortfarande en sextondel av hela livet – inte en fyrtioåttondel som för vissa andra.
Och som med mycket annat är man kluven även inför den här så kallade utvecklingen. Jag vill å ena sidan att de ska bli fullvuxna och dra iväg och göra saker, men å andra sidan att de ska vara kvar här, behöva mig, lida med Björklöven och köpa lägenhet på Sandåkern. (Man ska äga sitt boende!)
En globetrotter till morbror sa till mig för några år sedan att jag borde flytta till Stockholm. Det har han förvisso sagt varje gång vi setts de senaste tjugofem år, bara med olika motiveringar. Nu senast var det för att ha en skugga av en chans att bo på samma ställe som mina barn i framtiden.
”Tjejerna kommer ju aldrig att bo kvar i Umeå. Det förstår du ju själv.”
För honom har dock den där globetrotter-mentaliteten inte fungerat särskilt väl. Vid det laget hade hans egna barn spritts rejält för vinden, med en representant i New York, en i Marbella och den tredje i London.
Det där har dock lockat mig återigen, nu mer än någonsin.
För om det nu är så att vi bara har ett liv – vilket vi ändå får anta är mest sannolikt – varför envisas vi då med att leva samma liv hela livet?
Av rädsla utan tvekan, av osäkerhet för att alternativet ska bli en besvikelse. Men vi skulle ju potentiellt kunna klämma in åtminstone ett par, tre olika liv att beklaga oss över och njuta av under vår livstid.
Blackadder funderade även han i de här termerna inför en stundande avrättning när han vid ett tillfälle misstagits för Röda Nejlikan (äsch, det är en lång historia).
Så här sa han:
”I want to be young and wild, and then I want to be middle aged and rich, and then I want to be old and annoy people by pretending I’m deaf.”
Lite variation, liksom.
Men det finns ju faktiskt de som drar upp rötterna och byter ut allt det välbekanta och trygga mot någonting annat. Trots att det under alla perioder finns gott om anledningar till att INTE göra slag i saken: antingen är barnen små och har fått dagisplats, eller så är de tonåringar och går i gymnasiet från vilket man inte byta, eller så har man just renoverat huset eller fått ett nytt jobb som man trivs med. Sen har man ju sina vänner och bekanta som man umgås med och en effektiv fritid man byggt upp med upplevelser vi enkelt navigerar mellan, och om det inte räcker för att bli fast – föräldrar som A) hoppas, B) förväntar sig eller C) kräver att man ska hänga kvar.
Nån klok typ sa en gång att man ska uppfostra sina barn ifrån sig – vilket måste vara den svåraste uppgiften isåfall, av alla i föräldraskapet.
Jag har förresten en god vän som flyttat ut på landet, till havet, där det går att ta ett dopp varje sommarmorgon om man vill. Det är ett stort steg och på ett sätt ett annat liv.
Efter det har de även tagit nästa sjumilakliv – de har skaffat en övernattningslägenhet i stan, vilket ger så många välbärgade vuxenpoäng att mätarn slår i taket.
Ett annat sätt att se på saken skulle kunna vara att de bara är tillbaka där de började, i stan igen, i lägenhet igen – precis som förut. Men det gör inte jag.
Jag tycker att de lever flera liv.
Och att det är smart.

Benny; du flyger till Bangkok igen för att träffa sonen och familj. Då flyger du över oroshärdarna i mellanöstern. Kan det ge nåt slags helikopterperspektiv? Vad tror vi om världsordningen? Blir det nån ordning?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!