Foto: Maria Wall

Riktiga hjältar går här på jorden

Ibland hör man talas om mammor som får oanade krafter när deras barn hamnar i livsfarliga situationer. De lyfter bilar, de baxar undan rotvältor, de får stålmanskrafter när deras barn hamnar i fara. Om det är adrenalinet som gör dem till superkvinnor vet jag inte men vi gillar dessa berättelser.

Jag har själv varit med om en bilolycka där jag fick ett adrenalinrus. Det var i Oslo i min ungdom. En stadsbuss körde in i vår stora tunga Mercedes och jag kan tacka bilplåten för att lever idag. Så här minns jag det ...

Ridderlig men knäpp i Oslo
Sent en kväll i centrala Oslo körde en stadsbuss in i oss. Det sa krasch och jag hamnade på tivolit i en karusell när bilen voltade några varv och vi hamnade på en gräsmatta intill Börsenhuset. Nära där med börskrasch i Oslo! (Ursäkta min vitsighet.)
Rödjus och blåljus blinkade överallt. Jag hade glaskross på mig. En ambulanspersonal lutade sig in genom rutan. Jag uppfattade honom som hotfull och satte handflatan i hans ansikte och stötte till så han flög raklång och hamnade på rygg i gräset. Adrenalin? Jag vet inte, jag blev Hulken.
Vi hade en tjej i baksätet som jämrade sig. Jag kravlade dit på nåt vis, sparkade upp dörren, tog henne i famnen och bar ut henne och överräckte henne till ambulanspersonalen och sa: ”Är rädd om tjejen, hon heter Torill och är balettdansös!” Sen la någon en filt om mig.

Omhändertagen i chocktillstånd
Bilen och bussen var totalkvaddade, men jag var nog inte så klar i hjärnan. Jag brydde mig mest om en liten plasthund i form av en brosch jag hade satt på skjortan. Hela vägen till Ullevåls Sykehus minns jag att jag visade den för ambulanspersonalen. ”Titta den är hel.” Jag var så lycklig över min lilla brosch.
Under en kvart hade jag hunnit med att uppträda som Hulken. Jag hade varit riddaren som hjälpte en kvinna i nöd. Och slutligen blev jag en lallig fjant. Jag har tänkt på det där efteråt. Alla de som brukar ta hand om oss när vi hamnar i chock. Poliser, ambulanspersonal och folk på akutmottagningarna. De som råkar ut för oss när vi är i chock. De gör vad de kan och är alltid hjältar. Tänk på det.

Hjältar eller köttfärs?
Vad är det som får muslimska ungdomar att frivilligt söka sig till dödspatrullerna i Daesh, IS eller vad vi ska kalla dom. Troligtvis är det att få uppnå statusen att få bli odödliga hjältar eller martyrer. Så måste de ha tänkt, Bin Ladins piloter från dagen då de rekryterades tills dagen de styrde fullsatta passagerarplan in i World Trade Center.
Eller ungdomarna i Paris, de som kom från den belgiska förorten med sina kalashnikovs och mejade ner några hundra helt oskyldiga människor. Dessa utvalda hjältar avslutade uppdraget med att rycka i snöret i sina bombvästar för att äntligen få inträda i dödsriket och sina egna martyrskap.
Var hamnade de sen? Själva var de nog övertygade om att de nu finns i ett himmelrike där de kan kvittera ut ett antal jungfrur att leva med, i själva verket blev de slamsor och köttfärs på asfalten som någon tog DNA-prover ifrån. De är inget annat än egoister. Dessa satans terrorister.

De riktiga hjältarna
En stor hjälte är däremot en person som överlevt ett mordförsök från talibantrogna terrorister. Jag tänker på skolflickan Malala Yousafzai från Pakistan. Hon kallas utbildningsaktivist för att hon reser över hela världen och pratar om hur viktigt det är för barn och särskilt flickor att få gå i skolan och studera.
Andra hjältar är alla de barn som i tidig ålder drabbas av hjärntumörer eller cancer. Vi älskar nog alla dessa tappra barn som inte ger upp sin kamp för livet, eller hur? Ett av de mer tacksamma uppdragen jag har haft var när jag fick hjälpa till med en insamling av leksaker till dessa barn på Lekterapin här vid Umeå Regionsjukhus. Det var lätt att ta till lipen när vi överlämnade julkapparna till dem.
Jag vet att Peter ”Foppa” Forsberg gärna jobbar med välgörenhet för dessa tappra barn. För honom betyder det arbetet mer än alla Stanley Cup-vinster. Så talar en riktig hjälte!

Ja du Nicklas. Den 2 december sätter jag mig på ett plan till Bangkok där jag firar jul med barn och barnbarn. Du har själv barn som snart är vuxna. Kanske de också flyttar ut i världen någonstans?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!