Foto: Maria Wall

The show must go on

Benny ger mig den här gången uppdraget att skriva om hur livet måste gå vidare, oavsett vad som händer. Han ger mig också alternativet att inte skriva alls den här veckan, om jag inte mäktar med det, men det måste jag ju göra, eftersom jobbet är en stor del av livet. Det som har hänt sen senast är att jag förlorat min förebild, min vän, min starkaste koppling till mitt ursprung och mina barns favorit – min farsa.

Rolf som han heter var väldigt frisk, vältränad och energisk ändå tills en dag när han inte var det längre.
”Han lämnade oss knall och fall och med en känsla av både förtvivlan och tacksamhet” skrev jag på Facebook när jag till slut lyckades skriva någonting där.
Apropå uppdraget är det väl egentligen inte sant att livet absolut måste gå vidare, men ganska snart inser man att den vi förlorat inte skulle vilja vara orsaken till att man själv ger upp. Tvärtom – om de inte var så döda skulle de ju stå längst fram och heja på och peppa och trösta.
Jag vet så väl hur farsan skulle ha kommenterat sin bortgång, om han hade kunnat skicka en sista hälsning. Han som hade en sympatisk förmåga att utstråla att han inte själv ansåg sig vara världens viktigaste person – trots att han var det för så många.
Han skulle säga att det förvisso blev lite olyckligt där mot slutet och att han gärna hade velat dela tio-femton år till med oss, och framförallt barnbarnen, men att det inte ska få påverka oss alltför mycket. Att jag ska fortsätta leva lycklig med familjen och kanske försöka komma ihåg några saker som han lärde ut genom hur han levde. Om arbetsmoral och lojalitet, om noggrannhet om detaljer.
Jag har haft så många äkta samtal de senaste veckorna, med människor som jag upplever blivit klokare av en kris som den här – vänner och bekanta som jag mött på ett innerligare sätt än på länge. Som verkligen vill väl, och delar med sig av sina upplevelser – de som förlorat föräldrar på samma sätt som jag och de som förlorat älskade på andra sätt.
”Sorgen är randig” sa en person – vilket illustrerar att vi inte är sorgsna hela tiden utan att den kommer och går.
Just nu är jag på det där stället där han är mer död än vad han någonsin kommer att vara. Varje tanke, varje minne och varje blick framåt färgas av att han är borta och jag känner mest smärtan av det, och alldeles för lite glädje över allt vi fick.
Men om några veckor eller månader kommer jag nog att kunna glädjas med honom igen. Som jag gör med min mammas minne. När jag tänker på henne nu, efter drygt 20 år, är det ju enbart med glädje och kärlek – inte att hon dog alldeles för tidigt.
”Relationen tar inte slut. Men den förändras.” skrev en annan till mig. Det är ju sant – även om det inte riktigt känns så nu.
Det blir så tydligt såna här gånger att vi alla har våra sorger.
Och att det gäller att ta tillvara på dagarna.
Carpe Diem-konceptet är ju busenkelt i teorin, men ack så svårt i praktiken.
Farsans universalsvar på det vara att göra saker. Jämt. Han vägrade att slösa bort tid utan byggde och förbättrade och skapade saker med sina händer, varje dag.
Det är faktiskt en sak som smärtar – att jag är så dålig på allt han var bra på. Det känns som att inga av hans färdigheter går i arv.
Därför har jag lovat mig själv att bli händigare, att intressera mig mer för vårt hus och fjällstugan. Inte minst för att alla hans ansträngningar att lära upp mig inte ska ha varit helt förgäves. Jag ska ta över några av hans verktyg och maskiner tänkte jag, även om jag inte ens vet vad alla heter, eller när jag förväntas använda vilken.
Men som alla intressen är de djupt rotade i kunskap, så jag måste helt enkelt börja med att lära mig mer. Det här kan verka vara en försumbar detalj i den situation jag är i nu, men är det faktiskt inte.
Det är ett viktigt mål för mig.
Jag ska sätta upp en plan för att nå dit, och hålla mig till den.
Först ut: det nya golvet i köket som jag och farsan inte hann lägga.
Återkommer i det ärendet.

Benny; om du skulle försöka att komma med praktiska tips för att bättre ta tillvara på dagarna ... eftersom det är praktiken som är svår. Hur skulle en sån lista se ut? Bennys tio Carpe Diem-tips.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!