Foto: Maria Wall

Bildfragment poppar upp i huvet

Dagens uppgift i krönikan blir alltså att jag ska dra mig till minnes episoder, eller ”bilder” som Nicklas formulerar det och kunna beskriva tio av dessa som också ”blir min historia”. Det där är ju fullständigt ogörligt vill jag hävda.

Min hjärna är som en slumpgenerator som spottar fram minnesbilder. En diabildsprojektor som en berusad person har laddat för visning. Men okej. Skrivet i flow. Showen över några av mina minnesbilder.

Jag minns Lasse Eriksson
Min kamrat och gode vän, den för tidigt i livet avlidne artisten Lasse Eriksson, har skrivit en bok med en fantastisk titel: ”Jag har kokat tvåhundratusen potatisar – men kan inte erinra mig en enda av dessa”. Jag fick den boken av honom när han var Umeå i något sammanhang år 2002. Att jag vet årtalet beror på att det finns med i den dedikation han skrev till mig i boken. Lasse var inte bara den mest musikaliske standupartist som Sverige skådat, han var också standup-filosof av den skarpaste sorten. Ofta hämtade han sina bakgrundsfakta i Statistisk årsbok och han var en jävel på siffror och tabeller. Varje gång jag ser världsförbättraren Hans Rosling visa sina schematiska diagram i TV får jag bilder i huvet av Lasse Eriksson. Jag tänker; undrar om det inte är Lasse som har lärt Hans Rosling att vara så pedagogisk och kul. Båda bodde ju i Uppsala. Ja det där blev en tanke och inte ett minne. Det jag minns däremot av Lasse Eriksson är att det var han som fick mig att skriva revyer och krogshower. Och att vi åt siklöja med löksås när han fyllde år och hade kalas i Uppsala. Det var förresten där Ronny Eriksson slog igenom på allvar.

Hur minns du England?
Jag tror det finns inget land i världen som påverkat mig så mycket som England. Först var det alla Enid Blytons böcker och matinéfilm med Flygmalajen. Sen kom Beatles, Animals, Hollies, Yardbirds, The Who och alla de andra popbanden. År 1969 när jag kom med färjan från belgiska hamnstaden Ostende och såg konturerna av de vita klipporna i Dover komma fram ur dimman kändes allting overkligt. De flesta bilderna jag hade från England var dem jag hade sett i svartvit television och det stämde ju. England var i svartvitt!
När jag hade tagit mig igenom passkontrollen och kommit ut på gatan var det första jag såg en ljusblå liten bil med ett framhjul. Jag hade aldrig sett en sådan bil förut men den visade att England faktiskt var i färg och hade jag bara hunnit hade jag liftat till London just denna dag och sett Rolling Stones spela sin minneskonsert över Brian Jones i Hyde Park och där sett Mick Taylor ersätta honom. Det var först några englandsbesök senare som jag var i Hyde Park och kunde konstatera att det var här det hände.
År 1969 liftade jag runt i England och var inne i massor av byar på landsbygden. När jag ser Morden i Midsomer eller de här teveprogrammen om pensionärer som ska köpa hus så försöker jag hela tiden känna igen de platser de besöker. Ja kanske. Varenda by ser likadan ut och jag vet inte hur många tusen sådana byar som finns där. Lake District? Jodå där har jag gått. Och nu fick jag smaken i mun av en muffins jag åt där på ett café.

Att minnas på lasarett
När vi drabbas av sjukdomen är det bra att det finns ett lasarett här i Umeå. Det finns någonting djupt demokratiskt över hela situationen. Oavsett vilken socialgrupp vi tillhör får vi samma uniform i vår ämmlighet. Vi hasar oss fram med droppställning i korridorerna i våra mjukisbrallor och morgonrockar med landstingets logga på. Vi blir ompysslade av läkare, sköterskor och undersköterskor som säger: ”Ät nu duktigt”. Vi ligger i allmän sal omgivna av människor vi aldrig tidigare träffat och vi lär känna dem lite grann. Ibland kommer det in släkt för att hälsa på dessa och i regel kommer de från inlandet. Eftersom man har all tid i världen att tänka och minnas när man ligger i sin sjukhussäng så händer det att dessa besökare drar fram minnen. Ett släktbesök kom från Gunnarn och då mindes jag att där har jag kånkat ett piano uppför en knarrig trapp hos en pastorsfamilj när jag jobbade som flyttkarl hos Thorsten Norberg i början av 70-talet. Det var tungt satan och vi skrek och svor över pianot men de religiösa som var där bjöd oss ändå på pannkaka när vi var klara.
En natt på salen var det en äldre man i sängen vid fönstret som yrade. Han var nog mest illa däran av oss alla på salen och nu var han då förflyttad till sin barndom. Han yrade: ”Ja kom kom, passa bollen åt jag! Å jag skjuter i måååål!” Sådär höll han på i stort sett hela natten och på morgonen var han tyst och död. Visst var det förfärligt men jag minns ändå att jag kände mig glad över gubben och hans yrselminnen. Han gjorde faktiskt mål innan han dog.

Ja du Nicklas. Du har startat eget ser jag. Reinfeldt har ju en trygg summa att leva på av staten när han startar upp. Hur gör du?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!