Foto: Fredrik Andersson / Marianne Grundström

Marianne har oljan i blodet

Så fort man kommer in i Marianne Grundströms bostad märks det att detta är ett konstnärshem. Hennes radhus nedanför vattentornet i Umeå rymmer hundratals oljemålningar. Hedersplatserna på rummens väggar räcker inte på långa vägar till för alla hennes alster, trots att hon under åren sålt och skänkt bort många tavlor. Förrådet och flera andra rum är fyllda av tavlor.

Marianne Grundström är en mångsidig konstnär. Vissa dukar exploderar av färg och lekfullhet. Andra är stramt återhållsamma, både vad gäller kulörer och uttryck. Många motiv är målade med fotografier som förlaga, medan andra är icke-föreställande, antingen målade helt ”från huvudet”, eller med inspiration hämtad från någon form som Marianne sett någonstans, och som hon sätter in i en komposition.
Hon hämtar gärna inspiration från resor i främmande länder. Bland motiven finns människor, djur, landskap, byggnader och stilleben. Den ena tavlan är inte den andra lik. Men i den stora mångfalden av motiv finns det ändå ett som återkommer gång på gång: bilarna. Ofta är de grafiskt svart-vita, effektfullt kontrasterande mot en blomstrande sommarfond. Men hon kan också vända på det och låta bilen komma med färgen, som när hon parkerar en knallröd Jaguar E-Type i ett tyst, monokromt vinterlandskap. Kontrasterna i denna till synes statiska scen fångar betraktarens blick och nyfikenhet. Var är föraren? Sitter det någon bakom rutornas reflexer?
Mariannes bilar är ibland helt tomma, ibland tvetydiga, som denna, men oftast fångade i flykten, och då visserligen skarpa i konturerna, men med diffusa, anonyma förare och passagerare.

Det började med en buss
Intresset för bilar kommer från uppväxten i en åkarfamilj, tror hon själv. Hennes pappa Hugo hade åkeri hemma i lilla byn Östanbäck utanför Skellefteå. Först var det taxibilar och 1930 skaffade han sin första buss. Marianne växte upp tillsammans med bussen, och hon har många levande minnen från den. Med glädje berättar hon att fordonet existerar än i dag. Den gamla bussen har restaurerats och står nu i körbart skick i Mariannes hembygd. Själv har hon sparat tidtabeller och annat som berättar bussens historia. Och hon har kvar den destinationsskylt som fadern fick sätta upp när han mot slutet av en lång arbetsdag äntligen kunde påbörja färden mot hemmahamnen i Östanbäck.
Dessutom finns fordonet förstås förevigat på oljemålning. Ett av de första motiv som möter en när man stiger in hos Marianne är denna buss, strålande gul mot en blå himmel med vita vackervädermoln. Men så idylliskt som på tavlan var åkarlivet inte alltid. Under kriget gick bussen på gengas och gengasaggregatet krävde mycket underhåll.
– Vad som var farligt med gengasen, det var koloxiden. Då det var vinter och kallt stängde pappa in sig i garaget. De förstod nog inte hur farlig koloxiden var – den kändes eller syntes inte i garaget. När han blev länge ute, då skickade mamma ut mig och min syster att hämta honom. Ibland fick man nästan dra ut honom, säger Marianne och blir tyst en stund.

Fortsätter köra bil
Med tiden skulle det bli fler bussar för fadern – det företag som han startade blev senare Continentbus, en betydande beståndsdel i det som nu är Skelleftebuss.
– Jag drömde om att få köra buss, men pappa sa ”nej, kvinnor ska inte ha körkort”. Så var tiderna då, konstaterar Marianne.
Men körkort för personbil tog hon i alla fall, så fort omständigheterna tillät. Hon har kört prickfritt sedan dess. (Den enda gången hon varit nära att orsaka en olycka var när hon som ung hade lånat en motorcykel och tog en kurva i lite för hög fart. Men det slutade bra den gången också.)
Nu är hon 84 år och har inga planer på att sluta med bilkörningen.
– Det vore ju det värsta som fanns om jag inte kunde köra bil.
Under åren har hon kört både Saab och Volvo, men som det anstår en konstnär har hon nu en bilmodell som är uppkallad efter en av antikens nio muser: en Clio.
– Den går väldigt bra, säger hon.
Hon behöver ingen stor bil – huvudsaken är att hon kan köra en sväng när hon får lust och att hon får plats med sina tavlor när hon kör till olika konstutställningar. På senare tid har hon haft utställningar i bland annat Skellefteå, Olofsfors, Vindeln och Burträsk.
Hennes bil får nöja sig med att transportera tavlor. Någon egen tavla kommer den inte att få stå modell för.
– Nej, jag har då inte ens tänkt tanken, säger Marianne, som tycker att moderna bilar ser lite tråkiga ut och mycket hellre målar gamla bilar.

Måleriet mognade fram
Någon gång kan hon måla en bil ur minnet, men oftast har hon ett fotografi som förlaga. Hon samlar på bilder och tidningsurklipp som handlar om bilar, för att ha som motiv och som inspiration. Ett av fotografierna i hennes samling kommer från USA och är nästan hundra år gammalt. Det föreställer två leende, finklädda kvinnor med stora hattar. De sitter i en öppen bil och den ena kvinnan håller i ratten. Man ser inte så mycket av bilen, vilket Marianne tycker är synd, men hon har ändå valt att skapa en oljemålning med fotot som förlaga. Kvinnorna på bilden är nämligen kusiner till Mariannes mor. De tillhörde en gren av släkten som hade utvandrat till Amerika, och fotografiet utgör ett vykort som år 1916 skickades till släkten hemma i gamla Sweden.
Bilintresset kom tidigt. Måleriet mognade långsammare. Marianne tror visserligen att hon haft det ”i sig”, eftersom det funnits konstnärer på både faderns och moderns sida av släkten. Men det var först för 18 år sedan, när hennes make hade dött, som hon gick oljemålningskurs och började måla. Det hjälpte henne i sorgen.
– Det blir som en terapi, säger hon.
Marianne visar gärna upp sina tavlor och berättar om dem. Att låta dem finnas med på foto går också bra. Men att även konstnären ska vara med på bild är inte alls lika självklart. Hon tillhör en generation som fått lära sig att inte förhäva sig, och att visa upp sig i tidningen tar emot mer än vad yngre generationer kanske kan föreställa sig.
Innan vi skiljs åt får jag dock tillåtelse att avbilda även konstnären, mot löfte att det är bilderna på konsten som ska stå i centrum. Löftet är lätt att hålla, för dessa tavlor är verkligen väl värda att uppmärksamma i sig själva. Deras skapare får då skymta förbi i flykten, som biltavlornas ansiktslösa förare, ivrigt skyndande mot nya destinationer.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!