Foto: Maria Wall

Från kallvinden intet nytt

Benny undrar om det ruvar några värdefulla artefakter i mina förråd. Mest troligt inte. Jag har en gammal limegrön kobratelefon nånstans. En pryl jag vet alltid varit eftertraktad bland retro-junkies och kanske än mer så idag, men utöver det tror jag inte att det går att fynda alls.

Möjligtvis har jag ett dussin LP-skivor som betingar ett högre värde än vad man först skulle anta, dock inte några klenoder som Andy Warhols omslagsbanan med blixtlås, på Velvet Undergrounds ”Nico”.
Mycket grejer har man däremot, stor volym alltså, trots att det allra mesta skräpet inte ens har ett känslomässigt värde.
Ändå samlar vi på oss, som ett utslag av missriktad respekt och vördnad mot tider som flytt. Inför det scenario kanske att man en dag kommer att vakna upp väldigt nostalgisk.
Men, den här vetskapen hjälper inte eftersom vi är både tröga och trögrörliga. En försvarsmekanism är det här, utan tvekan – ett försvar mot oss själva. Den utgår från att om vi inte gör någonting, minskar därmed risken för att vi gör misstag.
Denna inaktivitet leder dock till att vi stöder processer som går tvärt emot vad vi vet är bra för oss, eller ens vad vi vill.
Vi misstror oss själva och antar att vi inte är den person som vet bäst. I alla fall inte den version av oss själva som har befälet just den där dagen.
Det finns så många exempel på det här så att ämnet blir nästan oöverskådligt – men låt oss begränsa urvalet till dagens ämne – prylar.
Till exempel: vi flyttade in i vårt hus för en tolv-tretton år sen. Då gjorde vi en rejäl utrensning vilket resulterade i fyra högdensitiva flyttlådor med det absolut viktigaste resterna av mitt liv, dittills.
De placerades på kallvinden ... och jag har aldrig återvänt dit sen dess. Jag har verkligen ingen aning om vad som kan finnas i de där lådorna – men uppenbarligen är det ingenting jag saknar eller haft användning för på ett drygt decennium. Klokast nu vore givetvis att bara slänga dem, utan att titta efter, men så kommer givetvis inte att ske.
Jag kommer inte att slänga dem, men inte heller glutta i dem. En terrorbalans som resulterar i nuvarande dödläge.
Utan att veta exakt vad som gömmer sig i lådorna känner jag till vilken kategori de tillhör; ”skuldbeläggare”. Det vill säga saker som inte skänker särskilt mycket glädje, däremot ett diffust illamående vid blotta tanken på göra sig av med dem, vilket är den första signalen som magen skickar ut – och därför känner vi oss otacksamma, naiva och historielösa av skuldbeläggarna.
Men antagligen finns det några bilder där och bilder är givetvis okej – de har ett reellt värde, inte minst tack vare sin analoga form som ger mer en mer autentisk upplevelse, eftersom en papperskopia faktiskt rest och åldrats med oss som håller i den.
Tyvärr håller den där känslan av att få tumma på en pappersbild på att gå förlorad i och med digitaliseringen
Därmed inte sagt att alla problem med vår dokumentering av vardag, fest och familj är över. Nix, de ändrar bara form.
För mig är dagens digitala bilder antingen fast i en gammal Iphone som jag inte kan öppna längre, eller högst eventuellt sparade i ett moln till vilket jag varken vet önskvärd mejladress eller lösenord.
De jag har i min nuvarande telefon kommer jag fortfarande åt, men de är ironiskt nog för färska för att ha fått ett betydande värde. De behandlas därefter, som strunt, och de kommer med all säkerhet att ha destruerats på nåt sätt precis tills dess att jag verkligen vill komma åt dem.
Ytterligare en modern och digital paragraf i Murphys lag – som säger att om någonting har minsta möjlighet att gå snett ... så kommer det att göra det.

Benny: bilder säger mer än tusen ord, och vi bär alla med oss nyckelbilder som representerar och berättar om viktiga epoker i våra liv. Om du ska beskriva tio bilder av dig som blir din historia, vilka skulle de vara ... och vad säger de?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!