Foto: Maria Wall

Lyckligt lottad äro längdskidåkaren

Benny K vill att jag, redan nu, börjar tänka och snacka längdskidåkning – motionsformen som kanske är den största poängen med att vistas permanent i vår klimatzon. Längdåkning är samtidigt en av de företeelser som delar befolkningen i två läger – de som är väldigt för och de som är väldigt emot. Ett fenomen, den här polariseringen, som jag upptäckt blir allt vanligare i vårt samhälle. Det är som att vi inte riktigt har tid att vara tveksamma längre, och väga för och emot, ens för en kortare stund.

Getting-things-done-metoden föreslår att man ska göra bort saker direkt, istället för att skjuta på dem – om de går att processa snabbt, vill säga.
Det känns som att vi nuförtiden gör så även med våra åsikter, antagligen för att få mer tid över till oss själva – till datorspel, yoga och binge-tittande på serier på Netflix.
Vi snurfar (dvs surfa och snoka samtidigt) runt på sociala medier och kalkerar en åsikt någon vi har förtroende för uttryckt, och så håller vi oss till den. (Lite som att kasta in halvfabrikatmat i mikron.)
Därför är vi sällan mittemellan längre – utan istället tvärsäkra. Allt annat skulle vara ett tecken på svaghet?
Men som vanligt beror ointresse på låg eller obefintlig kunskap. Det går nämligen inte att ogilla längdskidåkning, egentligen. Men, det krävs vissa saker för att upplevelsen ska bli angenäm istället för vedervärdig. En hel del saker när jag tänker efter ... men belöningen är i slutändan också närmast överväldigande.
Glöm minnesbilderna av motvilligt diagonalåkande i jeans, med glipa mellan kallingarna och tröjan. Glöm pjäxor i fel storlek, stavar anpassade till någon annan, skidor som enbart glider bakåt och därtill även vetskapen om att du ska vara på mattelektion om tjugofem minuter.
Längdskidåkning är när allt kommer kring en materialsport. Och det betyder inte att man måste ha top-of-the-line-tävlingsgrejer – men att man faktiskt måste ha grejer. Som dessutom passar. Anpassade för skidåkning. Det är trots allt väldigt mycket som kan gå snett. Utöver hårdvaran ska även handskar och byxor och strumpor och underställ vara på ditt lag, så att säga.
När allt det här är ordnat börjar förutsättningarna för den mest givande träningsformen infinna sig.
Men, sen måste man ha gott om tid också. Att köra som en biltjuv till Olles spår och åka milen under tidspress för att hinna hem och leverera ungarna (aningen sent) till innebandysamling är inget optimalt upplägg. Man ska ha lyxen att ta tid på sig därute – så man hinner dricka sig mätt på omgivningarna när det går lätt i utförslöporna.
Att dubbelstaka, vilken är den absolut skönaste växeln i klassisk åkning (numera utrotningshotad av den modernare hacka-dig-fram-med-hjälp-av-bålen-stakningen) – en gnistrande förmiddag när solen silas genom tallarna ger ... nån slags mening med allt. Man får i alla fall en genuin känsla av att vara lyckligt lottad, vilket för oss bortskämdingar inte är så vanligt tyvärr.
Det här avspeglar sig även i kontakten och interaktionen med andra längdskidåkare – som gärna byter några ord med varandra på väg till och från spåret. Livet i naturen påminner oss om hur obetydliga vi blir om vi inte umgås med andra – vilket får sägas vara motsatsen till vad folk känner på gymmet där vi står och speglar oss samtidigt som vi tränar.
Längdskidåkningen ger samtidigt en grundlig genomkörare av precis hela kroppen, vilket ger alibi sen till att slänga sig på soffan i ett par timmar och kika på Vinterstudion och äta ägg och bacon.
Tydlig win-win-situation med andra ord.
Men eftersom det är 19 plusgrader ute fortfarande har jag inte vallat laggen. Men jag är redo för att genomgå vinterns trestegsraket: 1) byta till vinterdäck, bryta ihop, ifrågasätta allt, 2) invänta snön, eventuellt volontärspruta konstsnöspåret på Nydala, 3) tacka nej till Vasaloppspropåer men ändå åka 50 mil skidor.

Benny; det har varit ett himla gnäll på mina ämnen till dig den senaste tiden, så därför ska jag göra det enkelt för farbror den här gången: Skriv om krig, fred, kärlek, idrott, media, Umeå, Västerbotten, Sverige, världen eller universum. Duger det?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!