Foto: Maria Wall

Låga förväntningar lika illa som för höga

Benny undrar om skolan är den bästa platsen för att utveckla snillen ... och samtidigt; om det verkligen är så att skolan i Sverige är lika kass som politiker påstår så fort de är i opposition. Skolan är ett infekterat ämne, mest på grund av att det är lite för enkelt att ha en åsikt. Alla har gått i skolan och anser sig därmed ha både anledning och mandat för att kasta ur sig förenklade lösningar och svepande dumheter. Skolan är utan tvekan det diskussionsämne som lockar ut flest internettroll till verkligheten.

Det är givetvis lätt att säga att det ska vara ordning och reda i bänkraderna och att det bör stå ett äpple på lärarens kateder – men vad det mest av allt åstadkommer är att pleasa 40-talisterna. De hade Caligula-aura i sina klassrum och förstår därför inte varför kommande generationer ska få ha kul på dagarna – särskilt om det nu är så här att vi är världens OBS-klass i utbildningssammanhang.
Men med en fru som är lärare, och därtill en märklig majoritet av mina vänner, blir det här ämnet oerhört känsligt. Enklare är det då att tala i termerna utveckling, vilket skolan antagligen ska handla om i första hand.
För att föra en tydlig (och säkrare) argumentation väljer jag kontexten ungdoms-idrott istället, där samma tendenser också blir tydliga.
Ett exempel: Det som förväntas få ungdomar att fortsätta spela fotboll länge, vilket är viktigt – både för individerna och för samhället – är av allt att döma Gothia Cup. Det är många föreningars universallösning för att entusiasmera ungdomarna. Den höjdpunkten flyttas gärna på framtiden av föreningarna, till dess barnen är femton år, så att de åtminstone spelar fram till dess.
Tesen är att ingen vill missa de där dagarna på spårvagnar och Liseberg – en upplevelse de i åratal försökt finansiera via håglösa försäljningskampanjer av lotter, toapapper och salami.
Men alla hålls inte kvar i föreningslivet ens av den anledningen – och procenten avhopp veckan efter Gothia är remarkabla. Så remarkabla faktiskt att man borde se över hela upplägget.
Jag tror inte, och har nog aldrig gjort det, att det är sammanhållningen i första hand som håller människor kvar i idrotten. Det finns gott om andra sällskap ungdomar kan ty sig till – allt från rökrutan till olika internetforum.
Det måste vara någonting annat som är svaret.
En eftergift vi föräldrar (och en del ledare) tenderar att göra är att vara lite mysigt kravlösa – det är till och med fint enligt vissa. För att på något sätt underlätta vistelsen i denna miljö sänker många kraven och förväntningarna till en nivå som i princip garanterar stagnation och utesluter framsteg.
En typisk björntjänst.
Det som sporrar oss – och det vet inte minst spelutvecklarna som vi får erkänna lyckats bra med att fängsla våra barn och ungdomar – det är känslan av att bli bättre. Känslan och snart vetskapen om att man blivit bättre på någonting.
Framsteg är vad som får människor att fortsätta med vadsomhelst ... till exempel idrott, och för det krävs krav och koncentration från både ledare och utövare. Dock inte samma krav och förväntningar på alla, utan de måste formas individuellt för varje enskild spelare, vilket inte är jättesvårt – däremot tidskrävande.
Sen finns det givetvis massor av anledningar att sluta med idrott och dessa måste alla vara uppmärksamma på – där dåliga attityder inom gruppen med gängbildningar är den värsta – men det står på inget sätt i ett motsatsförhållande till förväntningar utan ska snarare vara en del av dem.
Låga förväntningar från en ledare eller förälder är förresten nästan lika illa som för höga förväntningar – de första har nämligen en tendens att infria sig själva förr eller senare.
Jag och läsarna har därför extremt höga förväntningar på din nästa krönika – vilket kommer att få dig att lägga manken till, kring detta ämne:

Benny; om du finge ändra på tio saker i vårt samhälle – lokalt och nationellt – vilka skulle det då vara? Du behöver inte finansiera åtgärderna eller leda dem i bevis heller – bara teckna borde-bilder. Hur saker och ting egentligen borde vara?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!