Foto: Jimmy Widerlund

På fiskeäventyr i norrbottensfjällen

Inga känslor är starka nog. Det finns ingenting som kan beskriva det. Inga ord kan göra det rättvisa och inga bilder kan spegla dess storhet. En utflykt till den svenska fjällvärlden kan verka omöjlig att återberätta. Men tillåt oss att försöka.

Den sista bildörren stängs och vi påbörjar vår resa mot Norrbotten. Två platser gapar tomma i bilen, medan tre är upptagna. Där sitter tre välklädda herrar från Västerbotten – Erik, Anders och undertecknad. Tre norrländska hjärtan, som bara har en sak i tankarna och det är att komma fram innan det börjar regna. Rapporterna har skvallrat om en långlivad vinter i de svenska fjällen och det sista som behövs är mer vatten.
Planen är enkel. Vi följer den beryktade Silvervägen tills vi når den norska gränsen, där vi överger bilen på en passande rastplats, tar vårt pick och pack i hand, och sedan vandrar upp i bergen. Väl där hittar vi en idyllisk sjö som är full med fisk. Vi ställer ner våra ryggsäckar och lyfter våra spön, kastar våra drag och fyller våra magar med röding, öring och allt annat som vi får på kroken. Slutligen somnar vi mätta och belåtna, utan att knappt ha lyft ett finger, och drömmer varma drömmar om morgondagen. Det var i alla fall planen. I fantasin kan det låta enkelt, men riktigt så enkelt är det inte i verkligheten. Istället stöter vi på problem i ett tidigt skede.

Oväntade
vattenmängder
Redan när vi anländer vid rastplatsen anar vi oråd. Rapporterna om vattenflödet har inte varit överdrivna, utan tvärtom, och det visar sig snart att den grunda forsen som vi hade tänkt korsa är oframkomlig. Hela vår kartbild får därför ritas om. Men man ska aldrig mäta bergets höjd förrän man nått toppen, som den gode Dag Hammarskjöld sa en gång i tiden, när det begav sig.
I Norrbottens fjällområde finns över
20 000 sjöar och det är en av dessa som är vårt slutmål. Sjön i fråga har inget officiellt namn, men den ligger cirka en mil från den norska gränsen. Det närmaste riktmärket på kartan är Mierkenis, men däremellan väntar en besvärlig och vadande strapats, som tack vare det kraftiga vattenflödet nu har blivit några kilometer längre.
Vi parkerar bilen och axlar vår packning. En av de viktigaste aspekterna när man ska förflytta sig i fjällvärlden är att resa så lätt som möjligt, men i tron om att endast en kort vandring väntade oss, har vi fuskat en aning på just den punkten. Frystorkade och luftiga maträtter har åsidosatts, till förmån för falukorv och konserver, något som vi snart kommer att ångra. Med baktunga ryggsäckar och skor som vill halka framåt, är förhållandena allt annat än väl avvägda. Men å andra sidan har vi bara oss själv att skylla. Vi hade alla möjligheter i världen att packa lite smartare. Nåväl, det är lätt att vara efterklok när man står på andra sidan, där man plötsligt ser baksidorna av alla framsteg man trodde sig göra innan.

Av med skorna
Efter två timmar har vi gjort vårt bästa för att kringgå forsarna, men nu har vi inte längre något val. Vi är omringade av vattenflöden och den enda utvägen är att vada. Vattnet är varken djupt eller strömt, men stenarna på botten är både kantade och hala. Händerna håller hårt om både fiskespö och kamera, när vi känner oss fram med de första stapplande stegen. Två av oss offrar skor, och förhoppningar om torra sockar, medan Anders väljer att gå barfota. Att han klarar sig över utan allvarliga skärsår är ett under, men innan vi vet ordet av står han åter på torra land.
– Vattensäsong alltså! Vart man än vänder är man inramad, utropar Erik, fortfarande fast någonstans på andra sidan.
När vi slutligen anländer vid den namnlösa sjön har det äntligen blivit dags att få fiska. Med Arjeplogs fiskekort är det tillåtet att ta upp och behålla sammanlagt fem öringar och harrar per fiskare och dag. Vi vet det inte ännu, men dessa generella restriktioner är ingenting som vi kommer att behöva ha i åtanke. Det är inte bara de som gapar efter mycket som mister hela stycket, ska det visa sig.

Middag – men ingen fisk
Vi går dit spöna pekar och stannar ett stenkast därifrån. Redan från första kastet kommer vinden från fel riktning. Vattnet flödar från de snötäckta fjällen, över stockar och stenar i bergen och vidare in i landet. Framkomligheten längs stranden är svår, stupade björkar är vår enda väg över strömmarna. Starka flöden av det här slaget brukar vanligtvis innebära lätt föda för fiskarna, och bra chanser till napp, men icke.
– Fy fan, stönar Anders, innan han beslutar sig för att byta position ännu en gång. Vinden ligger fortfarande i fel riktning, menar han.
En bortförklaring som fungerar lika bra som någon annan.
Vinden avtar och myggen hopar sig som svepskälen. Vi verkar onekligen bli utan fisk från den första dagen. Som tur är behöver vi inte gå hungriga för det. Tack vare innehållet i vår dumdristiga packning, har vi åtminstone middagen på det torra. Vinden tynar slutligen bort helt, och förhoppningarna om vakande fiskar och nappjakt växer, men än en gång, det enda som tycks tillta är myggmängden. Vi går tillbaka till vårt läger, där tältet och vindskyddet väntar, och snart har det börjat blåsa igen.
– Tur att vi har presenningen nu, så att inte myggen blåser bort för oss, säger Erik med ett ironiskt tonfall, som får oss att avsluta dagen med ett gott skratt i alla fall.

Oväntat besök
Nästa dag får vi oväntat besök. Några lokala förmågor, som är försedda med båt, har haft bättre fiskelycka än andra. Vi frågar oss hur de har lyckats få båten hit upp, och de berättar att det var snö i det här området så sent som den 24 juni, då det till och med gick att köra skoter till sjön. Vi tror knappt våra öron, men det skulle förklara vattenmassorna. De berättar även att ägaren till den slitna stugan intill, där vi har tagit oss friheten att göra vindskydd, är 89 år gammal och fortfarande brukar vandra hit upp varje sommar. Något som får oss ungtuppar att känna oss smått otränade efter vår möda att ta oss hit, men det får oss även att undra, om vi kanske borde flytta oss från stugtomten. Men innan våra besökare drar vidare försäkrar de att det går bra att stanna, så länge vi är noga med att städa upp efter oss. Vi lovar och svär och pustar ut, sedan säger vi adjö och beger oss iväg för att hitta vår egen fiskelycka.
Klockan närmar sig nio, vilket innebär fel tid för röding. Men i solens frånvaro skiner istället lyckan en stund, då Erik visar sig ha dragit upp två tilltugg av just det slaget. Tragiskt nog blir det inte bara de enda fiskarna för dagen, utan även de enda för hela resan. Anders har ytterligare en fisk på kroken, men den sliter sig, och även Erik tvingas se en öring slinka honom ur handen. Det är sådant som händer. Framförallt när man inte står redo med håven.
När vi sedan spenderar vår sista kväll runt elden, är huvuden, inälvor och stjärtar det enda som finns kvar av de stackars fångade rödingarna. Efter en sen middag gör vi vårt bästa för att torka alla blöta tillbehör, sådant som inte varit inplastat och lyckats undkomma vattnet. Eriks skor är fortfarande genomblöta, kanske för att de är de enda av hans attiraljer som inte har en egen påse.
– Så länge det är plast så är jag nöjd, säger han stolt. Hela mitt liv är plastpåsar!
Fina minnen trots svårigheter
I fjällen är det säkrast att vara förberedd på det värsta, man kan aldrig veta säkert vad som väntar. Väder och vind är bara början, sedan får man ta det som det kommer. Och trots alla störande små spörsmål, kan man trivas som fisken i vattnet.
Norrländska hjärtan och fiskstjärtar i all ära, men själva fiskeäventyret rinner ut i sanden, eller snarare, kommer av sig mitt i vattensäsongen. Men likväl, nu när man sitter här och förflyttar sina anteckningar från ett skrivblock täckt av myggrester och kaffefläckar, till en gammal och otillförlitlig dator tillbaka i Västerbotten, är det alltjämt med hjälp av goda minnen. För vare sig man älskar att resa, eller inte. Oavsett om man är en tvättäkta fiskare, med en känsla för baddare, eller bara är ännu en turist, ännu en av fiskarna i vattnet, är det en sak som är säker. Det bästa med att resa är att komma hem igen.
JIMMY WIDERLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!