Foto: Maria Wall

Människor gör saker tillsammans, del 1243999229

Grupparbeten eller ensam är stark? Trots att många lagt mycket tid på att reda ut vilket som är mest effektivt, har vi fortfarande inte ett entydigt svar.

Den officiella uppfattningen idag är att vi måste samarbeta för att ta oss någon vart här i världen – men samtidigt har besvärande många framstående projekt, företag och organisationer en diktatorisk ledare som personifierar rörelsen och entusiasmerar både de egna leden och allmänheten. Tjurskallar som definitivt får stor hjälp av sina medarbetare men knappast samarbetar särskilt mycket.
Men gott ledarskap kanske är det – att få alla att gladeligen dra åt samma håll, och gärna då åt önskat håll ... åt ditt håll.
Paradoxalt nog tror jag mig ha lärt mig mest om vuxenvärlden som ungdomsledare – där man kan experimentera på och studera små versioner av vuxna människor. Dessutom förstår jag bättre själv när jag tvingas koka ner mina budskap till nåt som även ett gäng iphoneberoende tonåringar ska kunna snappa upp.
Nåt jag fastnat för är den skyldighet medlemmar i ett team har att presentera en version, en sida, av sig själv som de andra har en chans att tycka om – inte att de ska förställa sig, bara dra sitt strå till den sociala stacken.
Sen finns det i vissa fall plats för ett undantag i varje lag – en individ som anser sig kunna skriva sina egna regler under tiden de andra får följa lagets. Den här personen måste dock vara väldigt duktig på den hen och laget gör för att inte bli tjärad, fjädrad och jagad ut från gruppen – helt enkelt; för att de andra ska anse det värt att stå ut med divalaterna.
Jag fick den där tesen klädd i ord under ett avsnitt av ”Hard Knocks” som har samma upplägg som hockeydokumentären ”Road to Winter Classic”, fast i det här fallet bevakas ett amerikanskt fotbollslag.
Den defensiva coachen (svart snubbe, 190 kg) gallskriker tips till try out-försvarare (svart snubbe 160 kg) på ett avstånd av två decimeter: ”YOU ARE NOT GOOD ENOUGH TO BE AN ASSHOLE! GET ME? NOT GOOD ENOUGH TO BE AN ASSHOLE!”
Try out-försvararen sa (klokt nog) ingenting, men det såg i alla fall ut som att han förstod de två alternativen: a) bli betydligt bättre på att spela amerikansk fotboll och b) bli duktigare på att lyssna och justare mot lagkamrater och tränarstab.
De här typerna av grupparbete har funnits i alla tider, och problematiken har säkerligen varit densamma jämt.
Det har dock dykt upp nya sätt på vilka vi kan göra saker tillsammans. Ett av de charmigare är crowdfunding som du nämner.
En kollektiv finansiering av någons vision.
Grundidén är (som alla riktigt bra idéer) enkel. En webbsida presenterar olika idéprojekt – där den som står bakom förklarar sin vision och sätter upp ett mål för finansieringen. Projektägaren erbjuder också olika saker tillbaka till den som bidrar med en slant – beroende på slantens storlek.
Umeåprojektet Kung Fury är ett av de mest lyckade Kickstarterprojekten som samlade in 630 000 dollar.
Ett projekt som borde läggas upp bums på Kickstarter är förresten det västerbottniska Fitzcarraldo-projektet ”Stoorn” – en 47 meter hög jätteälg på berget Vithatten som ska inrymma både restaurang och konferenslokaler.
Istället för att adressera hjärnorna hos några förnuftiga få – om att ett projekt kommer att bära sig företagsekonomiskt – kan visionärer vända sig till mångas hjärtan istället, vars lilla insats inte behöver betala av sig, mer än med känslan av att ha stöttat någon som förtjänat det. Kickstarter vänder sig alltså i första hand till magen hos människor istället för till plånboken.
Alla har vi en historia att berätta brukar det sägas, men alla har vi också ett Kickstarterprojekt inom oss. Som borde få komma ut. Det enda som krävs är din idé och en text som beskriver vad du vill göra.
Se mer om vad andra drömmer om på www.kickstarter.com.

Benny; i Stockholm säger de ”landet” eller ”lantstället” men vi envisas med att ha sommarstugor. Hur är din sommarstugestatus?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!