Bilar från A till Ö: Allen – fina färger hjälpte inte mot stora skulder

Bröderna Allen var stolta över sin avlastade axel. Men den kunde inte avlasta den skuldbörda som blev allt tyngre på Allen-brödernas axlar.

Bröderna E. W. och W. O. Allen, som bodde i Fostoria i delstaten Ohio i USA, bestämde sig 1913 för att börja bygga bilar. De började med att köpa upp två företag som tillverkade hästdragna vagnar, först Peabody Buggy Company (”Peabody vagnsföretag”) i hemstaden Fostoria, och sedan Columbia Buggy Company (”Columbia vagnsföretag”) i den stora staden Columbus i samma delstat. Dessa fabriker blev basen i företaget Allen Motor Company (”Allens motorföretag”). Brödernas biltillverkning kom i gång 1914 och den bil de byggde fick namnet Allen.
Det var ingen stor bil, men motorn var stor. De första Allen-bilarna hade en fyrcylindrig 3,6-litersmotor med sidventiler. År 1916 kom en ny motor. Även denna var en fyrcylindrig sidventilare, men slagvolymen hade minskats till 3,2 liter. På 1917 års modell uppgavs effekten vara 37 hästkrafter. Kanske var detta en överdrift som företaget senare tvingades korrigera, för på 1922 års modell hade effekten nästan halverats. Detta är svårt att förklara förändringen på något annat sätt än att man tvingats justera uppgiften om effekten; det verkar nämligen ha varit samma motor. Även 1922 års Allen hade en 3,2-liters sidventilmotor med fyra cylindrar. Till och med cylindrarnas diameter och slaglängd var identiska på de båda motorerna.
Fjädringen bestod av längsgående bladfjädrar både fram och bak. Bröderna hade inte snålat med stålet – bakfjädrarna var 142 cm långa. Fjädringen ”stryker ojämna vägar så att de blir släta”, påstod Allen-annonserna. Som i stort sett alla bilar vid denna tid var Allen bakhjulsdriven och hade stel bakaxel. Till skillnad från många andra hade Allen däremot till fullo avlastad bakaxel, vilket innebär att axeln var helt inkapslad och således inte behövde bära upp fordonets tyngd – axeln hade bara till uppgift att överföra kraft från motorn till hjulen. Den avlastade axeln var något som Allen Motor Company gärna påminde om i sina annonser. En annan detalj som företaget gärna skröt om var det tak som kunde fällas upp över de öppna karossversionerna. Det uppgavs vara gjort av ett fantastiskt material som bröderna Allen kallade ”Neverleek” – ett namn som var konstruerat för att påminna om de engelska orden ”never” (”aldrig”) och ”leak” (”läcka”). Bröderna Allen uppges ha varit så övertygade om bilmärkets förträfflighet att de sade till återförsäljarna att de inte skulle prata så mycket när de visade bilen för kunderna. ”Låt bilen tala”, löd instruktionen.
Eftersom de kaxiga bröderna var så säkra på att de byggt en bra bil tyckte de inte att de behövde ändra något på den. De blev inte heller motsagda av de första årens försäljningssiffror och bilen kom därför under flera år att förbli likadan. När USA ryckte in i första världskriget började bröderna Allen sälja bilar till krigsmakten. Staten var en bra kund, om än något sen när det gällde att betala fakturor. I överenskommelsen mellan bröderna Allen och Uncle Sam ingick det att företaget inte skulle få betalt för krigsårens leveranser förrän 1922, mer än tre år efter krigsslutet. År 1920 hade Allen Motor Company två miljoner dollar i skulder och företaget tvingades sälja en av sina fabriker. Bröderna – som då inte var så kaxiga längre utan snarare framstod som bittra – tyckte att hemstaden inte hade ställt upp tillräckligt för dem och det sägs att detta var anledningen till att de valde att sälja just fabriken på fosterjorden i Fostoria.
Bilen såldes i flera olika karosseriversioner. Årsmodell 1917 fanns som Touring Car, Roadster, Coupé och Sedan. Touring Car kostade 850 dollar. Den var en öppen bil med en sufflett som kunde fällas upp. Bilen hade plats för fyra passagerare och hade fyra dörrar. Roadstern kostade 875 dollar. Även detta var en öppen bil med sufflett och hade plats för fyra passagerare, men den hade bara två dörrar. Coupe kostade 1175 dollar. Detta var en täckt bil med plats för tre passagerare. Den dyraste versionen var Sedan. Den kostade 1195 dollar och hade plats för fem passagerare. Den hade tak, men inga sidorutor.
År 1922 hade priserna stigit. Priset på den dyraste karossversionen var då 1845 dollar och den billigaste kostade lika mycket som den dyraste hade kostat fem år tidigare: 1195 dollar.
1922 års Touring hade ett axelavstånd på 279 cm. Den hade luftfyllda däck och fälgar av trä. Fälgarna kunde tas isär om man behövde byta däck. Bilen var bakhjulsdriven och hade tre växlar framåt samt backväxel. Bromsarna verkade på bakhjulen. Det fanns en vanlig färdbroms och därtill en nödbroms. Till standardutrustningen hörde elektrisk startmotor, hastighetsmätare, amperemätare och elektriskt signalhorn.
Och så var det det här med skulderna. I början av 1920-talet hade bröderna insett att läget var allvarligt och i förhoppningen om att kunna locka till sig bilköparnas kapital hade de gjort flera förändringar i bilens utseende. Karossalternativen Roadster och Touring fick dyrare versioner som kallades Art-Craft (det engelska ordet ”art” betyder bland annat ”konst” och ordet ”craft” betyder bland annat ”hantverkverksskicklighet”). Dessa bilar lackerades i flådiga nyanser som ”ametist”, ”granat”, ”safir” och ”turkos”. Men det var svårt att övertyga kunderna om att de borde betala 300 eller 400 dollar mer än för en billigare bil med samma chassi och i stort sett samma kaross, bara för att få den i någon av dessa färger. År 1922 blev situationen ohållbar och företaget försattes i konkurs. Bilmärket Allen hade då tillverkats i ungefär 20 000 exemplar.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!